Vett och etikett!

När man ringer in till en kundtjänst och blir hjälpt så säger man, om man har lärt sig något om vett och etikett, "tack!". Och när man blir tackad av en kund så tycker jag att det enda korrekta är att säga "tack själv!". Samtalet får ett fint avslut och kunden är nöjd.

Då är frågan: vad tänker egentligen den som istället för tack själv säger varsågod? Är inte det lite drygt? Jag tycker personligen att det låter ruskigt drygt och överlägset. Visst, man har hjälpt kunden, men samtidigt är det ju det man är till för. Utan kunder så skulle man inte ha något jobb. Så man tackar helt enkelt kunden i gengäld. Tack själv = tack för att du ringde in, tack för att du ger mig ett jobb.

Han har inte fattat det. Han ger mig gråa hår. Han driver mig till vansinne. Jag vill leta rätt på en stekpanna och banka den i huvudet på honom. Hårt och länge.

/S

begärt/begjort.

"Jag begjorde det förra veckan."
"Kunden hade begjort det."

Jag trodde, om jag ska vara ärlig, att hon råkade säga fel första gången. Andra gången också. Tredje gången insåg jag att hon verkligen tror att det heter begjort. Inte begärt.

Finns det någon vettig svensklärare där ute som kan förklara för mig om man kan säga begjort istället för begärt? Mig veterligen är damen svenskare än svensk och har läst svenska hela sitt liv.

Varför lär sig folk aldrig? Och varför blir de så sura när man försöker hjälpa dem? Förstår de inte att de bli idiotförklarade?

/S

folk som drar alla med samma namn över en kam

Vi är två personer på mitt kontor som heter E. Vi har väldigt olika arbetsuppgifter. Trots detta händer det ibland att personerna som sitter i växeln på företaget kopplar hennes samtal till mig. Första gången trodde jag att det berodde på att de inte kunde hålla isär oss och våra arbetsuppgifter. Det var helt fel. Låt mig illustrera det hela:

- Hej det är E.
- Ja, hej! Jag ringer från Byggföretaget och den här nya skärbrädan till ert kök... när ska den levereras?
- Åh, det var nog E Karlsson du skulle prata med. Hon sitter tyvärr i möte.
- Ja, de sa det i växeln också, men de tänkte att det nog gick lika bra med dig.

Detta för att vi båda heter E! Jag vet ingenting om skärbrädor, oljor till golv och sånt som den andra E håller på med. Hur fan tänker personerna i växeln?

/E

bristen på hat

Ibland hatar vi mycket och ibland bara lite. Det har du säkert märkt om du, mot förmodan, läst den här bloggen tidigare. Det har förstås att göra med dagens irritationsmoment, nattens sömn och den nuvarande blodsockernivån. Därför ber jag nu om inspiration. Ge oss ställen och situationer där hatet börjar koka.

/E

P.S. Jag bloggar gärna om irriterande barn, stökiga män, inkompetenta kollegor och bajs. Om du kan kombinera dessa på något sätt är det naturligtvis optimalt.

inkompetenta idioter som mörkar

Igår skulle jag plasta in ett papper. Konstigt nog gnisslade lamineringsmaskinen mystiskt. Jag lyfte lite på skyddslocket, och runt valsarna satt två papper helt fast. Någon stjärna hade alltså lyckats få papperen att fastna runt den varma valsen, för att sedan lämna det där.

Stjärnan hade sedan antingen:
1. Inte märkt att detta hänt (vilket i sig känns otroligt).
2. Märkt detta hänt för att sedan tänka "det är sånt som händer" och sedan strunta i det.
3. Märkt att detta hänt, försökt få ut papperet, misslyckats och sedan inte sagt något till någon på grund av sårad manlig stolthet.

Jag gissar på alternativ nummer tre. Det intressanta är dock vad en människa tror händer efter att han klantat fast papper i en lamineringsmaskin. Maskinen blir varm, plast smälter och papper brinner. Är det jättesvårt att räkna ut? Även om maskinen nu inte skulle börja brinna så är det inte svårt att förstå att den blir förstörd om inget görs åt problemet.

Är jag den enda på detta ställe med hjärna?

/E

pojkvänskompisar

Förra helgen flyttade vi in i nya lägenheten. Det var minst sagt uttröttande. Denna helg fick vi besök av två av pojkvännens kompisar. Det var, om möjligt, ännu mer uttröttande.

Den ena kompisen, låt oss kalla honom Pelle, är väldigt trevlig. Han kan uppföra sig som folk. Han förstår innebörden av att fyra personer tillbringar en helg i en liten tvåa på 42 kvadratmeter. Pelles packning sprids inte ut över lägenheten och han försöker plocka bort efter sig.

Den andra kompisen, låt oss kalla honom Lucifer, är egentligen också ganska trevlig. Dock innehar han inte riktigt Pelles färdigheter när det gäller att kunna tolka situationer. Han påminner på allt för många sätt om hur min lillebror betedde sig innan han flyttade hemifrån.

Min pojkvän, låt oss kalla honom Manfred, tycker inte att det gör särskilt mycket att lägenheten ser ut som en sprängd sopsäck. Det är sånt som hör till när man är några fler än vanligt hemma, menar han.

I lördags bestämde jag mig för att börja hata Lucifer. Anledningarna:

• Alla var bakfulla. Alla utom Lucifer var på benen. Han gick inte upp förrän Manfred kokat ägg, kommit tillbaka från affären med färskt bröd, bryggt kaffe och dukat upp frukosten.
• Min semidyra finjuice dracks upp. Inte av mig, utan av de andra. Jag fick 1 cm finjuice i mitt glas, och hänvisades sedan till fuljuicen som Manfred köpt för att "Lucifer dricker så mycket juice". Aldrig i livet att jag dricker fuljuice. Redan där var min dag förstörd.
• Efter juicen kunde inte Lucifer ens försöka ta bort sitt eget porslin.
  
• Vårt duschdraperi räcker 1-2 cm nedanför badkarskanten. Om man inte förstår hur man duschar i badkaret blir det därför väldigt blött. För att minimera vattnet på golvet sätter man därför draperiet innanför badkarskanten. Man duschar absolut inte med duschmunstycket fastsatt på väggen, utan håller det i handen. Detta är något även hjärndöda skulle förstå. Det man dock först och främst gör är att se till att golvhandduken man sedan ska torka golvet med inte blir blöt. Den blir blöt om den hänger på badkarskanten och det dessutom är stendumme Lucifer som duschar. Det mest intressanta med hela Lucifers duschningsteknik är att han 1. inte reagerar på att det hänger en handduk över badkarskanten, 2. inte ens försöker torka golvet som nu är översvämmat och säkerligen genererat andra gradens vattenskador hos grannen under.
• Lucifer lånade Manfreds skäggtrimmer. Detta utan att sedan städa bort skäggresterna i handfatet.

Allmänna anledningar till att hata min pojkvän och hans kompisar:

• Ingen tycks förstå att ölburkar inte behöver stå framme, och att vi faktiskt har en påse att lägga dem i.
• När Manfred får herrbesök röker han. Jag hatar folk som röker, vilket gör att jag även hatar Manfred dessa gånger.
• De blir väldigt högljudda när de är berusade, vilket jag råkade ut för under fredagen. Vi åt middag och jag hade Manfred & Co till vänster. Jag kommer aldrig att kunna använda mitt vänstra öra igen.
• När Pelle hade stuckit fanns bara Lucifer kvar. Jag längtade tills han skulle åka. En halvtimme innan han försvann dök Kasper upp! Kasper gick aldrig. Han snyltade frukost istället.

/E

stockholmare

Jag hatar stockholmare. De tror att de är bättre än alla andra bara för att de bor/är uppvuxna i en stad vars luft ger en svart snor.

Min gymnasieskola var väldigt bra. Vi hade bra utrustning och bra lärare. Trots det påstod en kompis från Stockholm att våra lärare inte kunde ett dyft. Att de var sämre än andra lärare eftersom de utbildats "på landet". Han trodde att kamerorna vi använde på fotolektionerna var någon form av begagnade lådkameror från den senare delen av 1800-talet. Till sist visade det sig att det var precis tvärtom. På hans skola fotade de med håliga lådor medan vi höll oss med de bästa Canon-kamerorna på marknaden. Trots detta vägrade han att inse att skolan jag gick på var minst lika bra som hans. Att det ställs samma krav på skolorna runt om i landet och att de inte skiljer sig särskilt mycket från varandra.

För ett tag sedan hade ett annat kontor på företaget jag jobbar hos fest. Kontoret ligger i min hemstad, dvs. "på landet". På mitt kontors fest serverades Bacardi och champagne. Vårt kontors festfixare pratade med det andra kontorets festfixare för att ge tips. Han menade att "folk här dricker bara Bacardi... men ni kan ju köra Xider, det är mycket billigare" samt "ert klientel är nog mer öldrickarfolk... här är det drinkar som gäller". Allt jag ville var att skrika åt honom att släpa sitt småländska arsle hem till landet och få lite verklighetsuppfattning istället för att sitta och bete sig som om stureplansmänniskor är med värda än andra. Åk hem och lyssna på Blümchen och drick en öl när ingen ser, jävla apa.

En annan från kontoret hade varit på festen "på landet". Det lektes lekar och hon menade att det inte hade funkat här. Visst, jag gillar inte heller att leka lekar. Men lekar är fan så mycket bättre än att kontorsknulla med backslicks och spruta champagne tills armarna domnar.

En tredje kollega utropade "neeeej, vad gulligt!" när hon fick höra om en stad "på landet" vars tidning kom ut endast tre gånger i veckan. Vad ska de skriva om då? Om en stad bara har några tusen invånare förekommer förhoppningsvis inte våldtäkter och bankrån varje dag.

Stockholmsfenomen jag hatar:

• Stockholmare säger inte "skitkul" om något som är väldigt roligt. De säger "nejmen guuud, vad fantastiskt kul!".
• Stockholmare säger inte "skitfint" om ett snyggt plagg. De säger "vilken sagolikt söt klänning!".

/E