män som använder damtoaletten

På min arbetsplats samlas ibland företagets ledning i möten. Detta händer ungefär en gång i månaden. Varje gång stiger alltså halten av män på kontoret med 300%. Av någon anledning har alltid damtoaletten bajsränder under just dessa dagar. Sammanträffande? I think not.

Vad är det med folk som inte förstår att det är äckligt att lämna bajsrester efter sig? Det finns en faktiskt en toalettborste. Den är inte svår att använda. Jag gjorde det senast imorse, när jag rensade toaletten efter idioten som varit där innan.

Regel:
Ingen vill se dina toalettlämningar. Låt oss slippa se vilket skick din mage är i. Det finns läkare för sånt.

/E

Bold and not so beautiful.

Hejhej jag lever.
Lever och stör mig på småsaker. Oväntat.
Ibland fattar jag verkligen inte hur irriterad man kan bli av petitesser. Låt mig komma med ett exempel, jag hatar när folk "fetar upp" ord och meningar värre än värsta missbrukaren.
Jag vill inte hänga ut någon/några särskild/a bloggare men låt mig komma med ett exempel som kan driva mig fullkomligt till vansinne;

"Hennes sjyssta vän Anna vinkade mig till deras bord och ville snacka. Men själv så satt hon och raggade järnet på en jävla gubbe. *garvar* Trodde hon verkligen att jag brydde mig eller? :) Fick mig bara att inse att hon var och är en jävla idiot. Fast det visste jag ju innan oxå. Kvällen slutade iallafall med en pizza med polarna. Fantastiska människor. Sen höll jag på snacka sönder öronen på min kompis som gav mig lift hem, men det är en annan historia. :)"

Okej okej, nu ser det inte så farligt ut när det handlar om ett sånt litet stycke. Men vafan, ni fattar vart jag vill komma va? Och nu tycker ni säkert men sluta läs då för i helvete! Men jag kan inte. Jag vill ju läsa skvallret även om utformningen av texten ger mig adhd och gud vet vad.

Sen hela grejen med smilysar i texten. Kan man inte prooova en point utan så kanske man ska anstränga sig lite mera...eller?

Jag säger naturligtvis inte att jag är perfekt - det är jag verkligen inte. Långt ifrån. Men ibland är jag bara fan så mycket bättre.

/S

folk som precis lärt sig ett nytt ord

Jag hatar när folk precis lärt sig ett nytt ord och sedan envisas med att överanvända det. Dessa personer har inte sällan en förmåga att dels använda ordet otroligt ofta, dels att de har en tendens att använda ordet fel ibland.

Det är intressant hur väl det märks att en person fått ett utökat ordförråd. Jag har en kompis som plötsligt började använda sig av ordet "pretto" om det mesta. Det visade sig att hon inte visste att "pretto" egentligen stod för "pretentiös" och att det egentligen inte var något egentligt ord. Sedan var hennes användning av ordet ganska chansartad också, men det är väl brukligt i sådana sammanhang.

Men, i alla fall, jag hatar det. Om du lär dig ett nytt ord så se också till att använda det i rätt sammanhang. Det är att slå två flugor i en smäll, eftersom det då sällan blir överanvänt.

/E

hetsen om sverige

Svenska kvällstidningar är mästare på att berömma sitt land genom uttalanden från utländska artister. Jag hatar det.

För det första är det den välanvända klyschan om svenska tjejer. Sedan den där lättklädda filmen för hundra år går folk i andra länder runt och tror att svenska tjejer är exceptionellt snygga. Svenska journalister tror däremot att de utländska artisterna tycker det även efter ett Sverigebesök. De lyckas lura ur Enrique Iglesias att svenska tjejer är de vackraste i världen bara för att boosta allas självförtroende och försöka hålla myten vid liv.

Sedan har vi vårt vackra land. Det förlamar de utländska artisternas ögon, så vackert är det. Not. Det är stor jävla barrskog med myror och iskalla stränder.

Inse att Sverige ser precis likadant ut som Finland, Ryssland och alla andra baltländer. Säger vi någonsin något snällt om de länderna? Beundrar vi deras kvinnor och deras natur? På sin höjd imponeras vi av Linda Lampenius urringning, men finns det nån fler?

/E

folk som inte gör sitt jobb

Jag har precis bytt mobiloperatör. Bytet skedde idag, och därför tänkte jag även låsa upp telefonen, som var knuten till min tidigare operatör, idag. Jag har sedan tidigare fått upplåsningskoden och all information som krävdes för att kunna låsa upp telefonen. När jag höll på med upplåsningen som bäst fick jag det inte att fungera. Därför ringde jag till min fd. operatörs kundtjänst.

Jag förklarade mitt ärende så gott jag kunde. Tjejen som svarade var inkompetent:
- Ööö... a... ö... nä, jag vet inte.
- Vad ska jag göra då? Jag behöver min telefon.
- Ööö... nä, det går inte. Jag vet inte. Du får nog gå tillbaka till butiken, jag kan inte svara på din fråga.

Jag förstår att personerna som sitter i kundtjänst på olika företag inte kan svara på alla frågor på rak arm. Men när jag haft problem med saker de inte kunnat lösa själva tidigare så har de frågat sina kollegor om hjälp. Frågan är om fjollan i luren kunde något överhuvudtaget. Hon kanske bara hade lagt 13% av allt hon skulle lärt sig på minnet och sen skitit i resten. Hon kanske bara kom ihåg vad hon åt till frukost imorse och inte alls särskilt mycket som gällde telefoner överhuvudtaget. Hon kanske helt enkelt sket i att ens försöka göra sitt jobb helt och hållet.

/E

robert broberg och tjafset om povel ramel

Povel Ramel och Robert Broberg = överkäcka. Jag får huvudvärk av överkäckhet.

Allt tjafs om vad Ramel gett Sverige i form av böjda ord och glädje är för mig helt oförståelig. Det enda jag fått ut av Povels arbete är automatiska rysningar så fort jag ser en kokosnöt.

/E

Eftersom någon trodde att jag önskade livet ur Per Gessle vill jag poängtera att jag inte önskat livet ur Ramel, och att det således inte är mitt fel att han gått bort.

folk som skickar bilder med word

Jag håller just nu på med layouten till texten jag skrev om i inlägget nedan. Nu har idioten som skrev den halvtyska svenskan med engelska inslag skickat ett nytt Word-dokument. Denna gång med bilder som han vill att jag ska lägga in i texten.

Varför använder folk Word som ett sätt att skicka bilder? I det här dokumentet fanns alltså inget annat än bilder. Inte ett uns text. Jag blir galen.

Varför inte skicka bilderna en och en i ett mail istället? Det är som om vissa tror att bilden i sig inte är en fil som kan skickas, utan mer av ett bihang som bara existerar tillsammans med text. Att man genom att klistra in bilderna i textredigeringsprogrammet Word lurar systemet och skickar bilder i alla fall! Utan text men i ett textprogram! Ge denne Nobelpriset i kategorin "onödiga kryphål i påhittade låtsasproblem man som totalt datorokunnig kan tänkas hitta på".

Att bilderna dessutom är grå och allmänt dåliga kan jag ju spinna vidare på i ett annat inlägg någon gång.

/E

folk som skriver tysk svenska

När jag jobbar får jag ofta texter som ska layoutas. Det handlar dock inte bara om layout, utan även om rättning. De allra flesta som skriver dessa texter utövar nämligen en form av halvtysk svenska.

Vill du också lära dig skriva halvtysk svenska? Här är nyckeln:
Gör ett sporadiskt urval av ord (ofta substantiv, dock ej alltid) och skriv dessa med inledande versal.
Många som utövar halvtysk svenska slänger även in engelska i sitt sätt att skriva isär ord.

Exempel på svenska:
"Det var en gång en liten tant. Hon hade precis bakat bullar till barnbarnen när hon plötsligt hörde ett skri. Det kom från katten, vars svans hade fastnat i elstängslet."

Exempel på halvtysk svenska:
"Det var en gång en Liten Tant. Hon hade Precis bakat bullar till BarnBarnen när hon plötsligt hörde ett skri. Det kom från Katten, vars Svans hade fastnat i elstängslet."

Exempel på samma mening på halvtysk svenska med inslag av engelska:
"Det var en gång en liten Tant. Hon hade precis bakat bullar till barn Barnen när hon plöt sligt hörde ett Skri. Det kom från Katten, vars Svans hade fast nat i El Stängslet."

Det finns en tredje kategori i detta ämne. Nämligen folk som har väldigt svårt för att skilja två meningar åt. Kombinerat med den halvtyska svenskan med engelska inslag blir resultatet följande:
"Det var en gång en liten Tant hon hade precis bakat. Bullar till barn Barnen när hon plöt sligt hörde ett Skri det kom från katten. Vars Svans hade fast nat i El Stängslet."

Give me a break.

/E

klantiga expediter

I lördags köpte jag kläder. På söndagen var vädret fint, vi skulle till stranden och ivrig som jag är tänkte jag ha på mig mitt nyinköpta plagg. Glad i hågen drog jag fram det ur plastpåsen, och upptäckte att klantexpediten glömt att ta bort larmbrickan.

Jag gav mig inte på att försöka få bort anordningen själv, eftersom det skulle innebära att hela mitt hem skulle färgas rött av anti-stjäl-färgen.

Nu planerar jag att inte bara att få snubben som tog betalt av mig att knipsa bort anordningen. Jag planerar även hämnd.

Nu jävlar blir det åka av.

/E

tidningsutdelare

Jag hatar de tidningsutdelare som står vid tunnelbanestationer och försöker tvinga på en Metro och City. Det konstiga är att de ofta står riktade mot folk som kommer upp från tunnelbanan och skiter i de som går ner. Varför?

Om jag går upp från tunnelbanan gäller följande:
1. Jag är på väg till jobbet. Vem fan har tid att sitta och läsa City på jobbet?
2. Jag är på väg hem från mitt nattjobb och vill följaktligen sova. Då vill man inte heller läsa City.

Om man promt vill bli av med sina tidningar känns det som en smartare taktik att rikta in sig på de personer som faktiskt ska ner i tunnelbanan och därmed har tid att döda, alternativt att slänga skiten i sjön.

snygg naken

Jag hatar tv-programmet "Snygg naken". Det hela går ut på att en överviktig kvinna intalas att hon är just snygg naken. Detta sker genom att "kändisstylisten" Teddy klär tjejen i fråga i långrandigt så att hon ska se slimmare ut i kläder. Det händer dock ingenting under kläderna. Hon ser precis likadan ut naken som hon gjorde tidigare.

Till slut brukar Teddy lyckas lura i tjejen att hon är tillräckligt snygg för att plåtas utan kläder. Det gör han genom att försöka intala henne att hon är snygg naken. Det är det här jag inte förstår. Om man inte är snygg naken så kan man ju inte ställa sig naken framför en spegel och mumla "jag är snygg naken" för sig själv tills man går på det. För det första har man ju ögon att se med, och för det andra måste man vara väldigt lättövertalad/lättlurad för att få det att fungera.

Att intala sig själv att man är snygg är en helt annan sak än att tycka att man är snygg/vara snygg. Jag förstår inte hur de lurar sig själva. Jag skulle aldrig gå på något så enkelt.

/E

att jobba över

Det är fredag. Det är 30 grader varmt. Jag är kvar på jobbet. Vad fan gör jag här, kan man undra?

Jo. Anledningen till att jag sitter här och svettas istället för att vara hemma och svettas är för att jag har idioter till kollegor som vill att allt ska vara färdigt två dagar innan de ger mig uppgiften. Dessutom har jag jobbat i Word under större delen av dagen. Word. Word, för helvete! Det är mer ett programmeringsspråk än ett fullständigt program, och jag kan inte koderna. Det är ologiskt utav bara fan.

Inte konstigt att alla i min yrkesgrupp tycker att Word är djävulens påfund. Man kan ju inte göra nånting rätt. Det enda skiten duger till är att skriva ren Times New Roman-text rakt upp och ned. Så fort man vill skoja till det med en färg eller en bild så har man tagit det för långt. Att använda annat än svart Times New Roman i 12 punkter är att gräva sin egen grav.

Anledningen till att jag inte kunde använda det normala programmet var att personen som gav mig Word-dokumentet klistrat in 500 bilder i det och att det tog alldeles för lång tid att få över bilderna till InDesign. Varför måste folk klistra in bilder i Word? Kan de inte bara lägga dem i en mapp så att man kan jobba med dem på ett normalt sätt?

Detta i kombination med hettan, övertiden, den dåliga radiokanalen och de mystiska ljuden på kontoret gör mig galen.

/E

min förre chef, del 4

Det här inlägget skrivs av tre anledningar;
1. Jag hatar min före detta chef.
2. Jag hatar överkamningar och andra sätt att försöka dölja en flint.
3. Jag hatar när folk krisar och försöker klä sig på ett sätt som varken passar deras ålder eller personlighet.

Min före detta chef var kring 35 år gammal. Jag träffade honom några år innan jag började jobba på företaget. Då var han klädd som en bankir. Struken skjorta och normala byxor. När jag började arbeta på hans företag hade dock ålderskrisen hunnit slå till.

Det första jag möttes av när jag klev in i fikarummet på min första dag var en flint omgiven av för långt och för tunt hår. Under fjunen fanns min chef. Han var iklädd streetkläder. När han vände sig mot mig såg jag att han odlat bockskägg av Backstreet Boys-typen. Jag kvävde, med nöd och näppe, ett hånskratt och hälsade på honom som om han vore en normal människa.

Från att ha gått omkring i någon slags kostym försökte han föryngra sig genom att köpa nya sneakers och dra på sig Cheap Mondays. Visst, det kan passa en 35-åring. Dock inte en som ser ut som en blandning mellan Screech från Pang i Plugget, en hårig pung (en kollega påpekade för mig att hans bockskäggshaka liknade den hängigaste delen av det manliga könsorganet) och den mörke solglasögonkillen från Backstreet Boys.

Föryngringen genomgick olika faser. En sommardag såg jag honom med nyblonderade slingor och hår slickat mot huvudet. Han hade börjat använda plattång. Jag vet inte vad det var med honom, men någonstans vägrade han inse att man inte kan dölja en flint genom att försöka avleda uppmärksamheten från den genom crazy hår. Det är som att försöka dölja en elefant genom att klä den i en rosa fjäderboa. Det är fortfarande alldeles uppenbart att det finns en elefant under boan.

Mitt råd till honom:

• Raka av dig håret, alternativt skaffa en hatt som du inte under några omständigheter alls avlägsnar från ditt huvud.
• Gå tillbaka till skjort- och kostymfasen. Du lurar ingen. Inte ens en blind och döv 98-åring skulle ta dig för en hiphop-älskande skatare.
• Ta bort skägget. Ingen passar i bockskägg, och särskilt din haka gynnas inte av att vara hårig.

/E

den eviga honungsburken

Min sambo slänger aldrig förbrukade saker. Jag vet inte om det är ett medvetet ställningstagande från hans sida, men i vilket fall förstår jag inte vitsen med det och hela idén med att aldrig slänga skräp är något av en nagel i ögat på mig.

Exempel:
Igår när jag kom hem hade han städat. Lägenheten var ren och fin och luktade gott. Dock stod en tom honungsburk i fönstret. Han vill alltid ha framme sin honungsburk, medan jag försöker städa bort den så gott det går. Det är ingen fin burk, och den behöver ju inte stå framme bara för att den används varje dag. Det är ju inte som om mina underkläder ligger strategiskt placerade över hela lägenheten bara för att jag byter dem varje dag. Dock är det en sak att ha en honungsburk med innehåll stående framme. Att lämna den framme bara för att man inte orkar ta bort den är, däremot, en helt annan sak.

Det hela upprepas dagligen med andra prylar. När det gäller posten lämnas de sprättade kuverten på köksbordet. De tomma toapappersrullarna lämnas ofta på tvättstället eller badrumsgolvet. Igår skulle jag använda en fryspåse. Påskartongen fanns där den skulle. Tom. Planerar han att köpa fulpåsar från Euroshopper och smyga in dem i finpåsarnas påskartong för att mörka? Jag förstår inte. Lämnar han detta till mig, eller planerar han att göra en raid och plocka bort allt om tre veckor när han har en ledig dag utan något annat inplanerat?

Som om inte det hela vore nog har han precis fått den fula ovanan att lägga alla sina använda strumpor i en hög i vardagsrummet. Den mest naturliga platsen att lägga smutsiga sockor på.

Jag vet inte vad jag ska göra, eftersom jag vägrar plocka bort efter honom. När det gäller toarullarna brukar jag lägga dem i hans necessär för att han ska förstå att de inte ska ligga på golvet. Det här verkar faktiskt fungera. Dock ryms inte honungsburken i necessären, och på grund av hans magiska fotsvett vågar jag inte ta i strumporna av ren självbevarelsdrift.

Är det här något som drabbar andra?

Folk som varken kan, vet eller borde få ha kvar sitt jobb.

Idag ringde jag min hyresförvaltare för att få reda på lite information kring mitt hyreskontrakt. Hemsidan var till noll hjälp och jag är glad att jag ens hittade ”rätt” nummer att ringa.

Glad i hågen ringde jag det nummer som lät mest rätt. Jag kopplades då till Västerås. Det var inte rätt, nej. Kvinnan som svarade var dock trevlig och gav mig både namn och nummer till min kontaktperson. Jag ringde – inget svar.

Jag ringde igen. Inget svar.

Efter många om och men ringde jag istället växeln för första gången och sa vad det gällde. Jag kopplades vidare… Till Västerås. Och nej, det var inte rätt. Men det visste jag redan.
Jag fick ytterligare ett nummer att ringa. Så dessa två rätta nummer har jag matat idag – om och om och om igen. Utan resultat.

Framåt tresnåret bestämde jag mig för att återigen ringa till växel. (Jag hade då försökt få svar sedan niotiden på morgonen.) Jag upprepade mig och förklarade vad det handlade om och förklarade att jag hade fått två nummer. Varav det ena gick till en viss Kalle Anka.

”Nej, det är inte han som har med det här att göra. Om du vill komma rätt så måste du ringa det här numret till en viss Kajsa Anka i Stockholm. Det är hon som har hand om det här ärendet. Inte Kalle Anka. Inga sådana här ärende har vi att göra med lokalt!”

Hon var en riktigt dunderfitta och stod på sig även fast jag upprepade gånger sa att jag fått numret till Kalle Anka från två andra ställen och att hyresgäster innan också hade haft kontakt med rätt människa i rätt stad. Dvs MIN stad. Inte Stockholm och inte Västerås och inte Antarktis för den delen heller.

En superfitta deluxe var hon i alla fall och sa att jag skulle ringa Kajsa Anka. Kajsa Anka hade telefontid mellan 9-12.

Det slutade med att jag var på lipgränsen och hade feta planer på att spränga hela förvaltningen i luften med en rejäl laddning dynamit.

Hur som helst så slog jag mig ner bredvid min kollega. Denne såg att jag såg trumpen och totalt uppgiven ut och plockade upp luren för att på nytt ringa växeln till min hyresförvaltare. Han sa vad saken gällde, dvs EXAKT samma sak som jag sagt 5 minuter innan när jag ringde. Genast blev han kopplad. Behöver jag säga till vem han kopplades?

Just det, Kalle Anka.

Inte till Stockholmskontoret, inte heller till Västeråskontakten utan till Kalle Anka. Belägen i staden våran och nära till hands. Det var ju nämligen Kalle Anka som hade svaren på frågorna som min kollega ville ställa. Dvs, mina frågor. Mina frågor som jag hade nämnt just precis innan. Han sa till och med vilken gata det gällde. MIN gata.

Nu var det bara så att Kalle Anka var ute för tillfället så Fitthelvetet frågade om min kollega ville ha numret.

”Nej för i helvete. Det har vi redan. Nu får du fan se till att han ringer följande nummer snarast och svarar på en av hyresgästernas frågor. Vi har ringt i tre dagar och försökt säga upp lägenheten. Vad begär ni att man egentligen ska göra?? Sluta betala fakturorna på en gång eller?!”

"Nej" Självklar inte! Vill ni säga upp lägenheten så måste ni ju prata med Kalle Anka för det är han som har hand om alla frågor kring gatan i fråga!"
Jävligt konstigt kan jag tycka eftersom jag sa exakt samma gata innan och då fick jag svaret att Kalle Anka inte hade ett skit med den gatan att göra.

Nu späddes det ju på lite extra men hej bara vad bra det kändes!

Jag kan då säga en sak, den växelfittan borde banne mig få brinna i helvetet samtidigt som hon får någon slags ”akupunktur” med väldigt stora och vassa nålar.

FY FAN!

Jag är så SUR!

/S

Babianer som tar studenten!

I fredags på kvällen hade jag, i minst en timme eller två, undrat varför det lät som att galna rabiessmittade babianer hade tjejslagsmål och allsång i kvarteret. Jag hade under dagens lopp läst minst tre inlägg om högljudda studenter och även sett nåt tjosan på aftonblaskan om att det var studenttider på G.

En timme senare föll polletten ner (jag har aldrig påstått att jag är snabbtänkt).

Galna rabiessmittade babianer i tjejslaggis och allsång = dygnetruntfestande lyckliga studenter.

Jävlar vilken enorm lungkapacitet de har!

/S

studenter som tar studenten

Sällan är jag så uppfylld av hat gentemot enskilda grupper av personer som jag är i början av juni. Jag hatar oväsen och därför hatar jag även studenter.

Jag hatar hur de sjunger "för vi har tagit studenten" när de är på krogen. Vi ser att ni har tagit studenten. Ni har mössorna på er. Normalbegåvade människor går inte runt med studentmössa om de inte tagit studenten tidigare samma dag.

Jag hatar hur de sjunger "fy fan vad vi är bra". Det är ingen särskilt stor prestation att ta studenten. Varenda jävla lodis som kan stava sitt namn kan göra det. Att hålla käften och inte störa andra är en större prestation än att ta studenten.

Jag hatar hur studenterna här går runt i studentmössor i en månad innan de tagit studenten. Studentmössan har man på sig under examensdagen, sen sätter man den på vinden.

De åker runt på lastbilsflak som en flock grisar på väg mot slakt. Sorgligt nog verkar de inte inse att den liknelsen är mer bokstavlig än man skulle kunna tro.

Imorgon kommer de vakna upp arbetslösa och bakfulla hemma hos sina föräldrar. Sug på den, ni.

/E

folk som talar med mig som om jag vore 5 år

Jag fick precis ett mail. En man vill att jag ska skicka honom en bild. Detta är alltså jobbrelaterat, inte något nasty.

I sitt mail talar han om för mig att "i den här branschen har vi tyvärr alltid korta bollar, så det vore fint om du kan ta i detta ganska omgående".

Som jag sagt tidigare hatar jag när folk vill att jag ska prioritera dem först när jag har andra saker att göra. För det andra: Vi arbetar i samma bransch, så kom inte till mig och snacka bollar. Jag är medveten om dina korta bollar. Det är inget du behöver tala om för mig, gubbjävel.

/E

folk som snor plastpåsar

Maria gav oss tips angående butikshat. Jag blev genast inspirerad. Tack!

Jag hatar folk som sätter i system att sno butikens plastpåsar. Det händer ofta att personen som står framför mig i kön glömmer bort att förse sig med påsar. Konstigt nog händer det ofta pensionärer, dvs. personer som har handlat på Ica i 70 år och därför borde ha förstått systemet och fått in den rätta snitsen när det gäller plastpåsarna. I och för sig kanske det är just det de har.

Men det slår aldrig fel. Pensionären (eller affärsmannen som ser rik och viktig ut) betalar och låtsas sedan upptäcka att plastpåsen för 1:- glömdes bort. Sedan frågar de expediten om det är okej att ta tre påsar. Ibland säger expediten nej, och då skrattar jag inombords. Jag flinar när jag tänker på hur tanten i fråga surar ihop totalt för att stöldgodset som egentligen skulle användas till äckliga bröstkarameller nu hamnar hos dess rättmätiga ägare.

Var går gränsen för pensionärerna?
"Du, jag glömde att ta en toapappersbal, är det okej om jag tar en nu bara och går ut bakvägen?"
"Du, jag glömde helt och hållet att handla något överhuvudtaget. Egentligen har jag en diger shoppinglista. Jag går in och hämtar grejerna, sen kan jag gå ut genom den stängda kassan så inte de andra i kön behöver stå och vänta på mig. Du kan ju säga till vakterna att jag redan gått genom kassan så att de inte tror att jag snor något."

/E