Folk som inte kan det de jobbar med, del 2

Jag hatar folk som inte kan det de jobbar med.

Som några kanske har förstått jobbar jag med formgivning/marknad/reklam. Jag stöter dagligen på personer som inte kan ett smack av sådant som egentligen är ganska relevant i deras arbeten.

Exempel:
1. Folk som vill ha så mycket information som möjligt i deras annons eller på en skylt. Självklart förstår jag att de tror att det är mer konstadseffektivt att få in så mycket info som möjligt om deras företag i sin annons. Men när de är utbildade inom marknadsföring borde de samtidigt förstå att antalet personer som läser annonsen till punkt minskar drastiskt om texten i fråga har lika många tecken som en novell. Förstå konceptet luft!!!

2. Folk som alltid vill ha allting "så stort som möjligt". Det är väldigt vanligt bland personer som jobbar i toppen av ett företag och bland personer utan formsinne som jobbar med marknad. Självklart handlar inte form bara om att göra något snyggt formmässigt, men de missar att en skylt faktiskt kan bli otydligare bara för att allt som visas på skylten är stort. Det är en fråga om komposition, och väldigt många missförstår detta.

Hur får dessa människor jobb inom marknadsföring? En av personerna jag jobbar med har koll på att "texten på en skylt ska vara 50 cm hög för att man ska se den på 70 meters avstånd", men han har ingen aning om att logon och texten kan kriga så pass mycket om betraktarens uppmärksamhet att själva budskapet kan gå förlorat.

/E

Folk som inte kan det de jobbar med, del 1

folk som drar alla med samma namn över en kam

Vi är två personer på mitt kontor som heter E. Vi har väldigt olika arbetsuppgifter. Trots detta händer det ibland att personerna som sitter i växeln på företaget kopplar hennes samtal till mig. Första gången trodde jag att det berodde på att de inte kunde hålla isär oss och våra arbetsuppgifter. Det var helt fel. Låt mig illustrera det hela:

- Hej det är E.
- Ja, hej! Jag ringer från Byggföretaget och den här nya skärbrädan till ert kök... när ska den levereras?
- Åh, det var nog E Karlsson du skulle prata med. Hon sitter tyvärr i möte.
- Ja, de sa det i växeln också, men de tänkte att det nog gick lika bra med dig.

Detta för att vi båda heter E! Jag vet ingenting om skärbrädor, oljor till golv och sånt som den andra E håller på med. Hur fan tänker personerna i växeln?

/E

inkompetenta idioter som mörkar

Igår skulle jag plasta in ett papper. Konstigt nog gnisslade lamineringsmaskinen mystiskt. Jag lyfte lite på skyddslocket, och runt valsarna satt två papper helt fast. Någon stjärna hade alltså lyckats få papperen att fastna runt den varma valsen, för att sedan lämna det där.

Stjärnan hade sedan antingen:
1. Inte märkt att detta hänt (vilket i sig känns otroligt).
2. Märkt detta hänt för att sedan tänka "det är sånt som händer" och sedan strunta i det.
3. Märkt att detta hänt, försökt få ut papperet, misslyckats och sedan inte sagt något till någon på grund av sårad manlig stolthet.

Jag gissar på alternativ nummer tre. Det intressanta är dock vad en människa tror händer efter att han klantat fast papper i en lamineringsmaskin. Maskinen blir varm, plast smälter och papper brinner. Är det jättesvårt att räkna ut? Även om maskinen nu inte skulle börja brinna så är det inte svårt att förstå att den blir förstörd om inget görs åt problemet.

Är jag den enda på detta ställe med hjärna?

/E

folk som inte kan planera

Jag hatar folk som inte kan planera, särskilt när deras oförmåga till planering inte drabbar dem själva utan mig. Vad är det för fel på dem?

Klockan 16 igår fick jag ett brådskande jobb. Det skulle vara färdigt idag. Det hela var ganska omfattande, och man tycker ju att killen som lämnade mig jobbet i alla fall kunde ha försökt att underlätta det hela för mig genom att lämna ifrån sig fullständiga uppgifter. Det var trots allt han som ville ha jobbet färdigt idag, medan jag ger blanka fan i det. Dock verkar han inte ha något i huvudet förutom tits 'n' ass, så jag har fått sitta och gissa mig till hans skit hela dagen.

Snart blir det blodbad på det här kontoret, bara så ni vet.

/E

folk som inte kan det de jobbar med, del 3

Igen; en kollega som är lost när det gäller datorer. Läser upp en webbadress i telefonen:
- Ja... och så skriver du... hå te... te pe, kolon slash slash...

Snabbkurs:
Kan du inte det du jobbar med, eller är du helt lost när det gäller webbadresser? Http:// behöver man inte skriva ut. Dessutom är det helt onödigt att säga. Det är som att säga åt en fullt frisk person att andas.

respektlösa människor med dålig musiksmak, del 3

Nu spelar den jäveln BLÜMCHEN! På fullt allvar! HEUT IST MEIN TAG! MED BLÜMCHEN!

/E

folk som tycks njuta av sina mobilsignaler

Tre meter från mitt jobbskrivbord sitter en kille som tycks vara hemskt fascinerad av ringsignalen på sin mobil.

De flesta väljer att svara i sin mobiltelefon så fort de kan, det vill säga när de har fått tag på den och därmed har möjlighet att trycka på "svara"-knappen och sätta den mot sitt öra. Den här killen är inte sån. Han låter alltid mobilsignalen ringa lite för länge. Han plockar upp telefonen, tittar på den och väntar ett tag. Sedan väljer han att göra som folk och svara.

Jag hatar detta. Jag hatar förstås även ringsignaler i form av låtar, men det var väl egentligen för självklart för att ens behöva tas upp. Dock gjorde jag det för att undvika missförstånd. Den här killen väljer låtar som mobilsignal. Om det inte är renodlade radiodängor är det riff som skulle kunna komma från vilken E-Type-låt som helst.

När hans mobiltelefon ringer är det ofrivilligt kontorsrave i 30 alldeles för långa sekunder. Jag väntar bara på att han ska dra på sig neongula reflexbyxor och dela ut ljusstavar till oss andra. Kanske kommer han även att hytta lite med näven i luften, sådär som jag föreställer mig att Scooters fans gör.

/E

folk som skickar bilder med word

Jag håller just nu på med layouten till texten jag skrev om i inlägget nedan. Nu har idioten som skrev den halvtyska svenskan med engelska inslag skickat ett nytt Word-dokument. Denna gång med bilder som han vill att jag ska lägga in i texten.

Varför använder folk Word som ett sätt att skicka bilder? I det här dokumentet fanns alltså inget annat än bilder. Inte ett uns text. Jag blir galen.

Varför inte skicka bilderna en och en i ett mail istället? Det är som om vissa tror att bilden i sig inte är en fil som kan skickas, utan mer av ett bihang som bara existerar tillsammans med text. Att man genom att klistra in bilderna i textredigeringsprogrammet Word lurar systemet och skickar bilder i alla fall! Utan text men i ett textprogram! Ge denne Nobelpriset i kategorin "onödiga kryphål i påhittade låtsasproblem man som totalt datorokunnig kan tänkas hitta på".

Att bilderna dessutom är grå och allmänt dåliga kan jag ju spinna vidare på i ett annat inlägg någon gång.

/E

folk som skriver tysk svenska

När jag jobbar får jag ofta texter som ska layoutas. Det handlar dock inte bara om layout, utan även om rättning. De allra flesta som skriver dessa texter utövar nämligen en form av halvtysk svenska.

Vill du också lära dig skriva halvtysk svenska? Här är nyckeln:
Gör ett sporadiskt urval av ord (ofta substantiv, dock ej alltid) och skriv dessa med inledande versal.
Många som utövar halvtysk svenska slänger även in engelska i sitt sätt att skriva isär ord.

Exempel på svenska:
"Det var en gång en liten tant. Hon hade precis bakat bullar till barnbarnen när hon plötsligt hörde ett skri. Det kom från katten, vars svans hade fastnat i elstängslet."

Exempel på halvtysk svenska:
"Det var en gång en Liten Tant. Hon hade Precis bakat bullar till BarnBarnen när hon plötsligt hörde ett skri. Det kom från Katten, vars Svans hade fastnat i elstängslet."

Exempel på samma mening på halvtysk svenska med inslag av engelska:
"Det var en gång en liten Tant. Hon hade precis bakat bullar till barn Barnen när hon plöt sligt hörde ett Skri. Det kom från Katten, vars Svans hade fast nat i El Stängslet."

Det finns en tredje kategori i detta ämne. Nämligen folk som har väldigt svårt för att skilja två meningar åt. Kombinerat med den halvtyska svenskan med engelska inslag blir resultatet följande:
"Det var en gång en liten Tant hon hade precis bakat. Bullar till barn Barnen när hon plöt sligt hörde ett Skri det kom från katten. Vars Svans hade fast nat i El Stängslet."

Give me a break.

/E

att jobba över

Det är fredag. Det är 30 grader varmt. Jag är kvar på jobbet. Vad fan gör jag här, kan man undra?

Jo. Anledningen till att jag sitter här och svettas istället för att vara hemma och svettas är för att jag har idioter till kollegor som vill att allt ska vara färdigt två dagar innan de ger mig uppgiften. Dessutom har jag jobbat i Word under större delen av dagen. Word. Word, för helvete! Det är mer ett programmeringsspråk än ett fullständigt program, och jag kan inte koderna. Det är ologiskt utav bara fan.

Inte konstigt att alla i min yrkesgrupp tycker att Word är djävulens påfund. Man kan ju inte göra nånting rätt. Det enda skiten duger till är att skriva ren Times New Roman-text rakt upp och ned. Så fort man vill skoja till det med en färg eller en bild så har man tagit det för långt. Att använda annat än svart Times New Roman i 12 punkter är att gräva sin egen grav.

Anledningen till att jag inte kunde använda det normala programmet var att personen som gav mig Word-dokumentet klistrat in 500 bilder i det och att det tog alldeles för lång tid att få över bilderna till InDesign. Varför måste folk klistra in bilder i Word? Kan de inte bara lägga dem i en mapp så att man kan jobba med dem på ett normalt sätt?

Detta i kombination med hettan, övertiden, den dåliga radiokanalen och de mystiska ljuden på kontoret gör mig galen.

/E

Grottbjörnens folk möter Supernörden från framtiden!

Jag varnar er i förebyggande syfte, det här inlägget kommer mest troligt att bli toklångt. Bara så ni vet. But hey! Let's go!

E har nog mer eller mindre nämnt det här förut, men vissa människor borde verkligen inte få komma i närheten av datorer (eller också borde de bli tvingade att gå nån slags grundkurs i datorkunskap). Inte så länge jag är inom syn- och hörhåll i alla fall. Jag tenderar att vilja explodera när saker och ting blir för påfrestande för mitt stackars psyke.

Just nu går jag en utbildning och sitter dagarna i ända instängd i ett alldeles för trångt utrymme och trängs med nio stycken andra. Jag säger inte att jag är en komplett datanörd för det är jag verkligen inte. Men jag kan ett och annat. Basic stuff och lite utöver det. Det är mer än vad jag kan säga om somliga kurskamrater. Vissa verkar sannerligen tagna direkt ur Grottbjörnens Folk – kompletta med ”UGH! UGH!” och träpåk. Det skrämmer mig något när jag vet vad vi utbildar oss till och i vilken grad vi kommer använda burkarna (näsan tryckt mot skärmen fem dagar i veckan, 8 timmar om dagen.)

Det verkar ibland röra sig om IQ-fiskpinne i lokalen och jag vet uppriktig sagt inte vad jag ska mig till; returnera skiten till frysavdelningen på snorkonsum?, tillverka IQ-befriade fiskbullar och testa om det funkar bättre i kombo med datorerna eller helt enkelt slänga ut dem genom fönstret. ”Här mina vänner, kom ska ni få nåt vackert! Bilda kö nu är ni snälla. Alla får se!”

Redan under utbildningens första dag visste jag att något var mer eller mindre galet då kursdeltagaren på blodigt allvar frågar mig; ”Pssst, hur vinklar man skärmen på den här?” (vi har alla varsin laptop) Jag vet inte men du kan ju testa på samma sätt som när du för en halv minut sen faktiskt lyckades ÖPPNA skiten!

Jag har även fått höra den här; ”Åh nej!!! Vad hände?! HUR KOMMER JAG BORT???” *panik* Nej datorn exploderade inte och nej hon satt inte fastlimmade med superlim vid den när det inträffade. Ett bildspel öppnades när hon klickade på en länk... Jag vet inte riktigt, men har du testat ESCAPE?!

My God.

Idag sa våran utbildare, upprepade gånger; ”Om systemet låser sig så använder ni bara Esc”. Piece of kaka kan man tycka. Men alla verkade ha korv i öronen för tio sekunder efter att hon hade sagt det för kanske sjätte-sjunde gången så spred sig paniken i en av deltagnas ögon; ”Vad ska jag göra nu?! Systemet verkar ha låst sig?! Vad har jag nu gjort?!”

Jag kan även känna att viljan till att utvecklas är lite låg i lokalen. "Hähähä, orka anteckna lixom, det står ju ändå i häftet", säger snubben som två dagar innan inte ens kunde vinkla skärmen. Nivån är så låg, så låg. Samma snubbe hittade även facit till övningsuppgifterna som vi skulle göra för att, hör och höpna, _lära_ oss något! Det tyckte han var så intressant så han gick och hämtade en annan elefant. Och där satt de! Beavis & Butthead. Och roligt hade de! För de hade ju hittat facit! HÄHÄHÄ!

Jag säger då det. Jävla lattjolajbannivå på folket!

Det enda positiva är att de får mig att framstå som en supernörd. Jag känner mig inte bara smart, jag känner mig skitsmart!

/S

folk som tror att de kan mitt jobb

På både min förra och min nuvarande arbetsplats finns personer som på ett eller annat sätt tror att de kan göra mitt jobb. Ett exempel på detta:

Jag har mycket att göra. Någon tror sig, som vanligt, vara min första prioritet. Denne person slänger fram några papper och ber mig göra jobbet så fort som möjligt. Jag påpekar att jag har annat jobb som måste göras före. Då kommer det.
- Men det här går jättefort, det tar bara en minut.

Ingen av personerna som kläcker ur sig detta kan överhuvudtaget programmen jag jobbar i. De hamnar snarare under kategorin som inte vet hur man gör genvägar på skrivbordet. För dem tar det några minuter att klura ut var datorn slås på. Trots detta har de mage att inte bara försöka smita före de andra jobben i min kö, utan att också påstå att det mesta av mitt jobb i princip sköter sig själv och går hur fort som helst. Den enda anledningen till att jag behövs är kanske för att någon måste starta datorn med de aktuella programmen för att de själva är fullt upptagna med att hitta sina egna knappar. Sen gör mitt jobb sig självt.

Intressant nog inträffar detta även på andra ställen. Jag är alltså inte ensam. Jag satt i vårdcentralens väntrum igår. En man kom in och gick fram till receptionen utan att ta kölapp.
- Kan jag hjälpa dig med något? undrade receptionisten.
- Ja, jag ska ta bort ett stygn i örat.
- Har du bokat tid?
- Nä, men det tar bara en minut. Det är jättelätt, svarade mannen.
- Du måste boka tid hos en sjuksyster.
- Men det är jättelätt och går fort. Går på en minut.
- Men även om det bara går på en minut så måste någon sjuksyster ha en minut över. De andra här har bokat tid.
- Men det går ju fort! Jag har haft 30 stygn och tagit bort dem själv.
- Men om det nu är så himla lätt och går så fort så kanske jag, receptionisten, ska ta bort stygnet.

/E

folk som tror att jag finns för att serva dem, del 2

Det slutar aldrig. Av någon anledning har vissa fått för sig att jag bara existerar för att serva dem. Hela min fredag gick åt till att göra ett akutjobb. Det finns flera anledningar till att jag inte hoppade jämfota av glädje under den dagen:

• En stor jobbhög väntade. Den blev dock liggande eftersom akutjobbet tog i princip hela dagen.
• Jag hatar folk som inte kan planera, och vars usla förmåga att förutse sitt eget jobb drabbar mig sju resor värre än dem själva.
• Om jobbet hade varit planerat bättre av personen som lämnade det, hade det kunnat göras på några timmar.

Alltså:
Om idioten som gav mig jobbet hade kunnat ge mig ordentliga anteckningar och skisser på vad jag skulle göra, så hade jag sluppit gissa mig till vad han menade. Om han dessutom skrivit med latinska bokstäver och inte kyrilliska kråkfötter så hade det underlättat det hela ytterligare.

Jag förstår ärligt talat inte vad det är för fel på folk. Han hade lika gärna kunnat ge mig en bajskorv och be mig tolka den i text och diagram. Ungefär så tydlig var han i sina uppgifter.

Ett av dokumenten han lämnade över till mig hade han skrivit ut. Det innehöll hundratals siffror, som jag antar att han ville att jag skulle skriva av. Det hade ju underlättat både för honom och mig om han helt enkelt kunnat skicka över den digitala filen, men så långt tänkte han ju uppenbarligen inte själv. När jag sedan bad honom om den digitala filen suckade han bajsnödigt som om det vore jättejobbigt för honom att skicka över ett mail.

Jag fick varken lunch- eller fikarast och var bitter för det. Min enda glädje var att ju längre det tog för mig att få iväg dokumentet till leverantören, desto längre fick idioten till kollega sitta på kontoret under fredagkvällen och vänta på leveransen. Hoppas att leverantörernas maskiner gick sönder och att det tog riktigt jävla lång tid innan de kunde lagas.

/E

respektlösa människor med dålig musiksmak, del 2

Idioten stack på ett möte och lämnade datorn igång. Jag tog min chans och tryckte på mute/ljudlös-knappen. Den kommer han aldrig att hitta, han är kass på datorer. Han vet nog inte ens att det finns en sån knapp. Om han fattar hur han får igång ljudet igen äter jag upp min hatt (keps, jag äger ingen hatt).

/E

respektlösa människor med dålig musiksmak

Jag jobbar i kontorsmiljö. Det är inte särskilt stelt. Man behöver till exempel inte ha på sig kostym, och det är casual friday varje dag. Ibland spelar någon musik, och det känns oftast helt okej även om musiken som spelas inte alltid överensstämmer med min smak.

Nu är det dock en jävel som sitter och spelar upp en radiokanal som bara tycks spela galet dålig techno och remixar av annan sinnessjuk musik. Volymen är så pass hög att jag börjar misstänka att idioten som spelar är genuint stolt över sin musiksmak och radiokanalen han hittat. Han sänker inte ens volymen när det ringer i telefonen. Det känns som bilträffsdisco i Gällivare och jag blir galen. Jag skulle hellre bjuda in Jerry Williams och ha honom live, sjungandes och spottandes och allt vad det innebär, här på kontoret än att fortsätta lyssna.

Till saken hör att killen med radion är så jävla högljudd själv också. Han sitter på andra sidan rummet, men när han vrålar i telefonen hör jag inte vad min kollega på andra sidan skrivbordet säger. Ibland önskar jag att han vore död, eller i alla fall försvunnen.

Hur jävla svårt ska det vara att fatta att alla inte har samma musiksmak som en själv? Köp en iPod eller ett par jävligt täta hörlurar, så får du lyssna på din skit medan resten av kontoret kan koncentrera sig på annat än oväsendet och en eventuell lobotomi.

/E

jobbmänniskor efter jobbet

Jag hatar alla former av sociala aktiviteter med arbetskamrater utanför jobbet. Anledningen? När jag är ledig vill jag vara ledig. Mina jobbkompisar kan vara hur trevliga som helst, men jag vill inte se deras nyllen när jag inte får lön för det.

Om en after work äger rum en fredag, vilket väl kan ses som brukligt, försvinner hela min fredag. Jag sover fan hellre bort en hel fredagkväll än umgås med jobbkompisar utan att få betalt. Dem ser jag ju minst 40 timmar i veckan, vilket jag absolut inte kan säga om t.ex. min sambo. Varför i hela helvete skulle jag då vilja se dem ännu mer? 40 timmar är mer än tillräckligt.

/E

Tack Chefen!

Dina l y s a n d e referenser gav mig ett heltids semestervikariat!
But still, har du något otalt med mig så tar du det med mig och inte med de som ringer och vill ha referenser. Har du några klagomål, eller är du inte nöjd så säger du för fan det åt mig så jag har en chans att bättra mig. Hur fan ska jag annars veta att jag inte gör bra ifrån mig?!

Med tanke på att kunderna avgudar mig, tackar mig vid namn och säger att de ska fråga efter mig nästa gång de kommer, mina kollegor älskar mig och att jag alltid sköter mitt jobb så ser jag inte var problemet ligger. Du är fan den lynnigaste chefen jag någonsin träffat i hela mitt liv. Du är lat och seg och dina prioriteringar är helt åt helvete. Du är en jäkla mes och jag förstår genast var ditt dåliga rykte kommer ifrån.

Att du gav mig urusla referenser var bara rakt igenom ondskefullt och jag förtjänade verkligen inte dem. Du högg verkligen kniven rakt i ryggen på mig eftersom du _aldrig_ sagt ett pip om att du inte är nöjd med mig. Snarare tvärtom, du har sagt att jag gör bra ifrån mig. Vem är det du ringer före alla andra när någon är sjuk? - mig. Vem är det som dyker upp? - jag. Om du gav mig dåliga referenser bara för att du vill ha kvar mig så är du verkligen störd i hela huvudet, speciellt eftersom du vet hur mycket jag vill ha och behöver ett heltidsschema. Jag hoppas verkligen att de andra timmisarna också får nya jobb, det vore förbannat roligt att se dig svettas till sommaren när alla vill gå på semester och du står där helt utan extrapersonal.

Må du brinna i helvetet!

/S

folk som tror att jag finns för att serva dem

På de ställen jag jobbat på har det alltid funnits en person som inte verkar inse att mitt jobb inte går ut på att serva just honom/henne. Jag blir så jävla irriterad de gånger jag får en uppgift från de här personerna, för att två minuter senare få frågan "Hur går det? Är du färdig?". För det första har jag annat att göra. I mina arbetsuppgifter ingår, tro det eller ej, inte att hoppa på ert kommando. För det andra tar jobbet i sig ofta längre tid än två minuter. Ställ er i kö, för fan. Om jag har fem deadlines en och samma dag är det inte särskilt troligt att ni får gå före i kön.

Jag hatar dessutom när folk kommer med akutjobb som måste vara färdiga på en kvart, särskilt när de själva vetat om jobbens existens de senaste veckorna. Hur svårt kan det vara att meddela i god tid innan så man får planera sin jävla dag?

Killen på mitt förra jobb hade varit död, alternativt legat i respirator, om jag haft tillgång till skjutvapen på det kontoret. Tro mig. Han var även av typen som inte förstår hur man jobbar ihop i en grupp, och att mitt jobb var till 100% beroende av att han fick fingrarna ur arslet och gjorde det han skulle i rimlig tid. Hur fan kan man komma med texter till en tidning dagen innan tidningen ska gå till tryck? Det blir en ännu större gåta när man haft månader på sig att jobba med tidningen och man dessutom har ett deadlinedatum ristat i sten. Ät bajs och dö.

/E

folk som inte kan det de jobbar med 2

Konstigt nog har det hänt igen. Folk jag jobbar med visar sig vara helt inkompetenta på datorer trots att de sitter framför en dagarna i ända.

Idag hände följande:
- E! Om jag vill att filen ska ligga på skrivbordet, är det bara att dra dit den då?
- Ja. Vill du att det ska vara en genväg eller att det ska bli en kopia av filen? frågar jag så vänligt jag kan medan jag dör lite inombords.
Jag möts av tystnad. Troligtvis har jag använt det i sammanhanget lite för svåra ordet genväg.
- Men om jag har den på skrivbordet och sparar, blir det sparat i filen på hårddisken också då? försöker kollegan.
- Är det en genväg så blir det det.
- Jamen gud vad bra!

/E

folk som talar om saker jag redan vet

Jag hatar när folk berättar saker för mig som jag berättat för dem 10 sekunder tidigare. Som om de inte registrerade att det var jag som sa det. Ett exempel:

Plats: Mitt jobb.
Situation: En av mina kollegor har problem med skrivaren, och vänder sig till mig.
- Varför står det "paper error"?
Jag blir irriterad redan då. Det står "paper error" dagligen när just den här personen eller folk från hans avdelning skriver ut. Anledningen är att programmet de skriver ut från har formatet "letter" inställt istället för A4. Vår skrivare skriver bara ut i A4. Det här borde han veta, eftersom både jag och andra talat om det för honom (och hans kollegor) flera gånger. Jag försöker förklara det för honom så pedagogiskt som möjligt.
- Jaha... okej! säger han och låtsas förstå.
I själva verket förstår han inte, vilket jag både hör och ser på honom. Han är den typen. För att han ska få ut sitt A4 krävs att man trycker in två knappar på skrivaren. Jag visar honom detta, vilket inte borde behövas eftersom såväl jag som andra har gjort det tidigare. På skrivardisplayen står att hans avdelningskollega Knuts utskrift är på gång, vilket jag talar om för honom genom att säga följande:
- Jaha, det är Knuts utskrift som kommer nu.
Han låtsas(?) inte höra, och efter 10 sekunder tittar han på displayen och säger:
- Jahaa ja, det måste vara Knuts utskrift som kommer nu.
Min hjärna kokar. Mannen tar sin utskrift och går tillbaka till sitt skrivbord.

När jag börjat lugna ner mig lunkar han tillbaka till skrivaren igen. Han står framför den och ser ut som ett frågetecken. Jag inser att han redan har glömt vilka två knappar man skulle trycka på.
- Oj, titta här..., säger han utan att skämmas. Det står "paper error" här. Det är för att Knuts dator är inställd på ett annat pappersformat...
Han upprepar alltså det jag sagt två minuter innan, och får det att låta som om HAN lär MIG något. Att det är helt ny information som kommer att kunna revolutionera alla utskrifter jag någonsin kommer att göra under resten av mitt liv.
- ... då måste man trycka här..., fortsätter han. Men vilka knappar var det man skulle trycka på nu igen?

/E