Visar inlägg med etikett hat. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett hat. Visa alla inlägg

måndag 7 maj 2007

Folk som smörar för mig när jag behöver vara arg.

Ibland behöver man vara riktigt jävla tokförbannad och ibland behöver man skrika och gapa för att det ska kännas bättre och så småningom gå över.
Hur jäkla irriterande är det inte då när personen man är arg på börjar fjäska. Där har man gått och bestämt sig för att vara förbannad och agera ut sin ilska och så går det bara inte! Visst, är man bara tillräckligt dödligt förbannad så gör smöret en bara ännu mer förbannad. Men det blir fan så mycket svårare att låta som en ilsken hyena när man blir bemött på ett trevligt sätt. Speciellt när smöret känns äkta och inte bara som en massa löjligt fjäsk som personen i fråga drar till med för att undvika konflikten från hell.

Det har snart gått två veckor sen jag inte fick min lön. Med andra ord, den har fortfarande inte kommit in på kontot. Allt för att lönekontoret, ja ni vet, slarvade bort mina tider och mitt kontonummer, och mitt namn och Gud vet vad.
Så idag bestämde jag mig för att ta saken i egna händer eftersom min chef inte verkar ha tillräckligt mycket stake för att skälla ut dem efter noter.

I tio minuter satt jag i telefonkö (Jag. Hatar. Telefonköer.), något som inte alls eggade upp min ilska ännu mera. Nejdå. Jag var lugn som en filbunke. Not.
När jag väl fick prata med en levande människa så visade hon sig vara vansinnigt tillmötesgående och hur trevlig som helst. Det var helt enkelt omöjligt för mig att gorma. Det var nästan så att jag hoppades på att de skulle ha slarvat bort min lön igen bara så att jag skulle få agera ut. Men inte. Lönen var på gång. Hon önskade mig en trevlig dag och jag önskade henne detsamma.

Så nu sitter jag här med sjukt mycket ilska inom mig och vet inte riktigt vad jag ska göra av den! Jag har fått vänta på min lön i TVÅ VECKOR och jag har ingen att skrika på.
What to do? What to do?!

torsdag 26 april 2007

Parasiten i mitt öra a.k.a Glassbilen

Finns det något så öronskärande som glassbilen? I don’t think so.

Redan som liten avskydde jag glassbilsmelodin. När jag för en massa år sedan övningskörde med trafikskolan visade det sig att en av mina lärare extraknäckte som glassbilschaffis. Till min stora glädje hade hon en dag med sig en present till mig. En miniräknare i samma färg och form som en liten glassbil. Hon visade mig glatt hur man kunde trycka in en liten knapp och vips! så spelades glassbilens melodi upp. Inte bara en, utan två gånger. Kul. Jätteroligt. Hon visste naturligtvis att glassbilen var min trumhinnas värsta fiende och skrattade hjärtligt medan jag kämpad emot viljan att trycka ner den lilla miniräknaren i hennes vänstra öra.

Mitt fönster skallrar när glassbilen spelar sin melodi på gården utanför. När jag hör melodin, en sisådär fyra eller fem gånger (på rak!) så knyter sig mitt hjärta och jag vill skrika ut högt. Jag får liksom panik. Det slår aldrig fel. När jag hör glassbilen känner jag mig stressad, irriterad och skitförbannat - all in one.

Ibland undrar jag om den som kör glassbilen trycker på knappen några extra gånger på ren djävulskap. Någon som vet? Jag är tacksam om ni lämnar namn och adress så att jag kan göra en rejäl infestering. Utrota problemet så att säga. Egentligen behöver jag väl bara veta var stadens glassbilsgarage ligger så kan jag lösa problemet den vägen utan att blanda in chaufförerna.

Någon som är med mig?!

Destroy! Destroy! Destroy!

/S

Hata är ett starkt ord, my ass!

Jag är en väldigt öppen människa och min käft knows no boundaries. Med andra ord säger jag allt som faller mig in at any time. Eftersom jag är en riktig känslomänniska så blir det en hel del meningar som börjar med ”jag hatar” eller ”jag älskar”.

Jag hatar att diska. Jag hatar att tvätta kläder. Jag hatar gubben som nästan cyklar på mig varenda morgon när jag är ute och rör på fläsket (en komplett idiot som inte vet hur man väjer undan med en cykel). Jag hatar surfittorna på Konsum. And so on.

Folk reagerar en hel del på att mina meningar kanske lite för ofta inleds med just ”jag hatar”. De flesta skrattar mest bara åt mig för att de känner mig så väl och tycker att jag är relativt underhållande med mitt något bittra och griniga humör. Jag äger dessutom kanske jordens kortaste stubin, vilket folk också kan tycka är ganska underhållande. Jag är nog verklighetens Lilla My från stund till stund. Men så finns det den lilla skaran som säger ”hata är ett starkt ord, tänk på det” eller liknande.

Guess what?! Jag hatar människor som säger så! Jag säger väl precis vad jag vill och jag ska banne mig kunna göra det utan att någon ska påminna mig om att hata är ett stark ord. Vad kan jag säga annat än att somliga tar saker alldeles för ordagrant. Om jag säger att jag hatar äpplen så betyder det väl inte att jag vill utrota vartenda äppelträd på hela klotet, bara att jag ogillar äpplen väldigt mycket. Och jag vet inte, men att säga ”jag ogillar starkt äpplen” är ju inte riktigt lika slagkraftigt som att säga ”jag hatar äpplen”. Nu tycker jag i och för sig om äpplen väldigt mycket, but hey, you get the point.

Nästa gång någon väljer att yttra meningen ”hata är ett starkt ord” i min närhet kommer jag definitiv att plocka fram köttyxan ur bakfickan och amputera bort en tå eller kanske två på den skyldige. På så vis kanske jag slipper höra en upprepning från just den personen igen. Man lär så länge man lever. Det ni!

/S

måndag 23 april 2007

Idioterna vid bagagebandet!

Jag är verkligen skitless på att samma sak alltid händer när jag väntar in min väska vid bagagebandet. Oavsett var i världen jag befinner mig så beter sig folket vid bagagebandet på exakt samma sätt. Ett sätt som får mig att vilja gå lös med en motorsåg och cyklop (för att undvika blodsplatter i ögonen) - blodig bärsärkargång bland resenärerna som flög med samma plan som mig.

Jag ställer mig alltid en bit från bandet för att få god översikt på skiten. Om alla gjorde samma sak som mig så skulle alla också se bandet. Men icke. Helt plötsligt så är sikten totalt skymd av någon som tyckte sig vara viktigare än mig. En armbåge i revbenet, en hård knuff och inte en tillstymmelse till ursäkt. Hallå ditt as, jag är inte tre meter lång, hur fan tror du att jag ska se när du kommer med ditt kostymarsle och parkerar det mitt framför näsan på mig?! Eller du, Farmor Agda 67, bara för att du har en käpp och är nära döden så innebär det för i helvete inte att din väska är viktigare än min!

Fan så less jag blir! Förgrymmade idioter! Jag hatar er, ska det vara så jäkla svårt att bete sig som folk när man väntar på sin väska?! Det bör tilläggas att det oftast är de som är lite äldre som kämpar för sitt liv för att slicka bagagebandet. Om alla bara backade 10-20 steg från bandet så skulle de flesta kunna se, speciellt om man lät de som är lite kortare stå längst fram. Men inte det inte. Folk som flyger borde få ta lektioner i hur man beter sig på en flygplats. Nästa gång jag flyger ska jag banne mig ha ett baseballträ, modell stenhård, i handbagaget så jag kan drämma det rak över knäskålarna på nästa människa som tränger sig framför mig vid bagagebandet. Ner på knä för mig sucker! Jag har också rätt att se!

/S

torsdag 19 april 2007

Tack Chefen!

Dina l y s a n d e referenser gav mig ett heltids semestervikariat!
But still, har du något otalt med mig så tar du det med mig och inte med de som ringer och vill ha referenser. Har du några klagomål, eller är du inte nöjd så säger du för fan det åt mig så jag har en chans att bättra mig. Hur fan ska jag annars veta att jag inte gör bra ifrån mig?!

Med tanke på att kunderna avgudar mig, tackar mig vid namn och säger att de ska fråga efter mig nästa gång de kommer, mina kollegor älskar mig och att jag alltid sköter mitt jobb så ser jag inte var problemet ligger. Du är fan den lynnigaste chefen jag någonsin träffat i hela mitt liv. Du är lat och seg och dina prioriteringar är helt åt helvete. Du är en jäkla mes och jag förstår genast var ditt dåliga rykte kommer ifrån.

Att du gav mig urusla referenser var bara rakt igenom ondskefullt och jag förtjänade verkligen inte dem. Du högg verkligen kniven rakt i ryggen på mig eftersom du _aldrig_ sagt ett pip om att du inte är nöjd med mig. Snarare tvärtom, du har sagt att jag gör bra ifrån mig. Vem är det du ringer före alla andra när någon är sjuk? - mig. Vem är det som dyker upp? - jag. Om du gav mig dåliga referenser bara för att du vill ha kvar mig så är du verkligen störd i hela huvudet, speciellt eftersom du vet hur mycket jag vill ha och behöver ett heltidsschema. Jag hoppas verkligen att de andra timmisarna också får nya jobb, det vore förbannat roligt att se dig svettas till sommaren när alla vill gå på semester och du står där helt utan extrapersonal.

Må du brinna i helvetet!

/S

lördag 7 april 2007

Förbannade alkisar!

De tror fan de äger världen. Och de har noll känsla för respekt. Bara för att man ser ut som en jäkla terrorist och stinker som en spritfabrik så innebär det fan inte att man kan bete sig hur som helst eller att man får sin vilja igenom bara för att man blir förbannad.

E är den som menar att man kan framföra sin ilska och sitt hat utan svordomar men det kan jag fan inte idag. Jag vill bara skrika rakt ut hur mycket jag hatar alla förbannade alkisar. Om jag var en seriefigur i skrivande stund så skulle jag ha en stor fet pratbubbla ovanför mitt huvud och den skulle vara sprängfylld med svarta döskallar och andra typiska svordomssymboler. Jag kan inte ens formulera mig för att min ilska och mitt hat är så enormt.

Idag kom det in ett grymt grinigt alkispar som ville ha lite information av mig. Känslig information om man säger så. Information som jag inte, under några som helst omständigheter, får lämna ut utan legitimationskontroll. Alkistanten hade naturligtvis supit bort sitt leg så jag kunde helt enkelt inte ge henne informationen hon ville ha. Det här skulle i princip vilken annan människa som helst ha förstått men hon vägrade ge sig. Hon ville ringa till en vän (ledsen gumman men det här är inte Postkodmiljonären). Hon ville hämta någon från gatan som kunde legitimera henne men jag sa som det var – hon måste ha med sitt legitimation för att det ska bli nåt gjort. Men tror ni idiotkärringen fattade det?!

I minst tio minuter stod och hon och tjatade på mig. Hon var sur redan när hon kom in i butiken och för varje minut som gick så blev hon bara mer och mer ilsken. Jag upprepade mig minst hundratrettiosju jäkla gånger innan hennes sura alkiskompanjon slet med henne ut. Båda var arga som fan. Hade de inte vetat att det fanns en vakt i närheten så hade de förmodligen plockat fram pantflaskan med fulsprit och dängt den i skallen på mig.

Korkade jäkla alkisar. Jag hatar er. Ni gör fan ingen jäkla nytta. Skaffa ett liv och sluta försök skrämma skiten ur folk med eran vidriga attityd.

/S