Grottbjörnens folk möter Supernörden från framtiden!

Jag varnar er i förebyggande syfte, det här inlägget kommer mest troligt att bli toklångt. Bara så ni vet. But hey! Let's go!

E har nog mer eller mindre nämnt det här förut, men vissa människor borde verkligen inte få komma i närheten av datorer (eller också borde de bli tvingade att gå nån slags grundkurs i datorkunskap). Inte så länge jag är inom syn- och hörhåll i alla fall. Jag tenderar att vilja explodera när saker och ting blir för påfrestande för mitt stackars psyke.

Just nu går jag en utbildning och sitter dagarna i ända instängd i ett alldeles för trångt utrymme och trängs med nio stycken andra. Jag säger inte att jag är en komplett datanörd för det är jag verkligen inte. Men jag kan ett och annat. Basic stuff och lite utöver det. Det är mer än vad jag kan säga om somliga kurskamrater. Vissa verkar sannerligen tagna direkt ur Grottbjörnens Folk – kompletta med ”UGH! UGH!” och träpåk. Det skrämmer mig något när jag vet vad vi utbildar oss till och i vilken grad vi kommer använda burkarna (näsan tryckt mot skärmen fem dagar i veckan, 8 timmar om dagen.)

Det verkar ibland röra sig om IQ-fiskpinne i lokalen och jag vet uppriktig sagt inte vad jag ska mig till; returnera skiten till frysavdelningen på snorkonsum?, tillverka IQ-befriade fiskbullar och testa om det funkar bättre i kombo med datorerna eller helt enkelt slänga ut dem genom fönstret. ”Här mina vänner, kom ska ni få nåt vackert! Bilda kö nu är ni snälla. Alla får se!”

Redan under utbildningens första dag visste jag att något var mer eller mindre galet då kursdeltagaren på blodigt allvar frågar mig; ”Pssst, hur vinklar man skärmen på den här?” (vi har alla varsin laptop) Jag vet inte men du kan ju testa på samma sätt som när du för en halv minut sen faktiskt lyckades ÖPPNA skiten!

Jag har även fått höra den här; ”Åh nej!!! Vad hände?! HUR KOMMER JAG BORT???” *panik* Nej datorn exploderade inte och nej hon satt inte fastlimmade med superlim vid den när det inträffade. Ett bildspel öppnades när hon klickade på en länk... Jag vet inte riktigt, men har du testat ESCAPE?!

My God.

Idag sa våran utbildare, upprepade gånger; ”Om systemet låser sig så använder ni bara Esc”. Piece of kaka kan man tycka. Men alla verkade ha korv i öronen för tio sekunder efter att hon hade sagt det för kanske sjätte-sjunde gången så spred sig paniken i en av deltagnas ögon; ”Vad ska jag göra nu?! Systemet verkar ha låst sig?! Vad har jag nu gjort?!”

Jag kan även känna att viljan till att utvecklas är lite låg i lokalen. "Hähähä, orka anteckna lixom, det står ju ändå i häftet", säger snubben som två dagar innan inte ens kunde vinkla skärmen. Nivån är så låg, så låg. Samma snubbe hittade även facit till övningsuppgifterna som vi skulle göra för att, hör och höpna, _lära_ oss något! Det tyckte han var så intressant så han gick och hämtade en annan elefant. Och där satt de! Beavis & Butthead. Och roligt hade de! För de hade ju hittat facit! HÄHÄHÄ!

Jag säger då det. Jävla lattjolajbannivå på folket!

Det enda positiva är att de får mig att framstå som en supernörd. Jag känner mig inte bara smart, jag känner mig skitsmart!

/S

hetsen om svensk mat

Hela min uppväxt har jag fått höra att man ska äta svenskt kött och svenska jordgubbar. Anledningar finns det många av:

Svenska jordgubbar är stora, solmogna, ekologiska och, framförallt, söta som karameller trots att inget mystiskt sötmedel tillsatts.

Utländska jordgubbar är små, grå och sura som citroner. Det gör nästan ont att bita i dem för att de har samma konsistens som stenar. Surt grått grus, det är vad utländska jordgubbar är. Om en utländsk jordgubbe skulle råka vara söt har det inte med lyckade odlingar att göra, utan snarare har den lömska belgaren som äger plantagen petat in mystiska sockersubstanser (eller knark) i sina bär. Att köpa jordgubbar från Belgien är att slänga pengarna i sjön.

Svenskt kött kommer från glada kossor och grisar som fått leva och frodas på stora ängar hela sina liv. De handmatas med solgula maskrosor och klyftpotatisar. När det sedan är dags för slakt sövs djuren med avslappnande gas för att sedan få lämna jordelivet med hjälp av en smärtfri sprutinjektion. När slakten är avklarad och personerna som utförde den gråtit färdigt styckas djuret direkt och skjutsas med landets snabbaste cykelbud till närmsta butik. Det är därför vi har så mört, färskt, friskt och miljövänligt kött i Sverige.

Utländskt kött däremot kommer från hemlösa kor som drar runt på smutsiga gator och torg utan att någonsin få smaka på klöver. De trampar vårdslöst runt på allt från heroinsprutor till uteliggare och får alla möjliga sjukdomar. Det är bland annat därför man får galna kosjukan så fort man smakat på en norsk hamburgare. Jag vill inte gå in på detaljnivå när det gäller slakten för, quite frankly, skulle ni inte klara av det. Det handlar i alla fall om små, smutsiga nålar som sticks in i öron och rostiga svärd som används vid halshuggningar. Mer behöver ni inte veta. Att äta utländskt kött har alltså ungefär samma effekt som att injicera 2 liter bensin i blodet. Man dör nästan direkt.

Att äta svenskt kött eller att bli vegetarianer är alltså en nödvändighet för hela mänsklighetens fortlevnad. Tänk hur stora bondgårdar vi måste ha i landet i detta nu för att kunna förse resten av världen med vårt svenska kött och därmed hålla de resterande ländernas medborgare vid liv. Finns överhuvudtaget kreatur i andra länder?

/E

folk som tror att de kan mitt jobb

På både min förra och min nuvarande arbetsplats finns personer som på ett eller annat sätt tror att de kan göra mitt jobb. Ett exempel på detta:

Jag har mycket att göra. Någon tror sig, som vanligt, vara min första prioritet. Denne person slänger fram några papper och ber mig göra jobbet så fort som möjligt. Jag påpekar att jag har annat jobb som måste göras före. Då kommer det.
- Men det här går jättefort, det tar bara en minut.

Ingen av personerna som kläcker ur sig detta kan överhuvudtaget programmen jag jobbar i. De hamnar snarare under kategorin som inte vet hur man gör genvägar på skrivbordet. För dem tar det några minuter att klura ut var datorn slås på. Trots detta har de mage att inte bara försöka smita före de andra jobben i min kö, utan att också påstå att det mesta av mitt jobb i princip sköter sig själv och går hur fort som helst. Den enda anledningen till att jag behövs är kanske för att någon måste starta datorn med de aktuella programmen för att de själva är fullt upptagna med att hitta sina egna knappar. Sen gör mitt jobb sig självt.

Intressant nog inträffar detta även på andra ställen. Jag är alltså inte ensam. Jag satt i vårdcentralens väntrum igår. En man kom in och gick fram till receptionen utan att ta kölapp.
- Kan jag hjälpa dig med något? undrade receptionisten.
- Ja, jag ska ta bort ett stygn i örat.
- Har du bokat tid?
- Nä, men det tar bara en minut. Det är jättelätt, svarade mannen.
- Du måste boka tid hos en sjuksyster.
- Men det är jättelätt och går fort. Går på en minut.
- Men även om det bara går på en minut så måste någon sjuksyster ha en minut över. De andra här har bokat tid.
- Men det går ju fort! Jag har haft 30 stygn och tagit bort dem själv.
- Men om det nu är så himla lätt och går så fort så kanske jag, receptionisten, ska ta bort stygnet.

/E

folk som tror att jag finns för att serva dem, del 2

Det slutar aldrig. Av någon anledning har vissa fått för sig att jag bara existerar för att serva dem. Hela min fredag gick åt till att göra ett akutjobb. Det finns flera anledningar till att jag inte hoppade jämfota av glädje under den dagen:

• En stor jobbhög väntade. Den blev dock liggande eftersom akutjobbet tog i princip hela dagen.
• Jag hatar folk som inte kan planera, och vars usla förmåga att förutse sitt eget jobb drabbar mig sju resor värre än dem själva.
• Om jobbet hade varit planerat bättre av personen som lämnade det, hade det kunnat göras på några timmar.

Alltså:
Om idioten som gav mig jobbet hade kunnat ge mig ordentliga anteckningar och skisser på vad jag skulle göra, så hade jag sluppit gissa mig till vad han menade. Om han dessutom skrivit med latinska bokstäver och inte kyrilliska kråkfötter så hade det underlättat det hela ytterligare.

Jag förstår ärligt talat inte vad det är för fel på folk. Han hade lika gärna kunnat ge mig en bajskorv och be mig tolka den i text och diagram. Ungefär så tydlig var han i sina uppgifter.

Ett av dokumenten han lämnade över till mig hade han skrivit ut. Det innehöll hundratals siffror, som jag antar att han ville att jag skulle skriva av. Det hade ju underlättat både för honom och mig om han helt enkelt kunnat skicka över den digitala filen, men så långt tänkte han ju uppenbarligen inte själv. När jag sedan bad honom om den digitala filen suckade han bajsnödigt som om det vore jättejobbigt för honom att skicka över ett mail.

Jag fick varken lunch- eller fikarast och var bitter för det. Min enda glädje var att ju längre det tog för mig att få iväg dokumentet till leverantören, desto längre fick idioten till kollega sitta på kontoret under fredagkvällen och vänta på leveransen. Hoppas att leverantörernas maskiner gick sönder och att det tog riktigt jävla lång tid innan de kunde lagas.

/E

Tillfällig hattorka.

Många (läs: några...vid närmare eftertanke läs: någon) kanske undrar vart jag, S, har tagit vägen med mitt hatbloggande.
Well, jag har bytt jobb så jag är inte längre lika lättretlig eftersom jag inte längre har korkade kollegor som rave'ar lös på mina nerver.

Plus att jag får knulla lite mera regelbundet.
Man blir bevisligen inte lika grinig när man får sig ett skjut med jämna mellanrum.

Jag hade ingen aning om hur mycket jag egentligen hatade mina forna kollegor. Nu när de längre inte är i min närhet vareviga dag så känner jag mig befriad. Men ser jag däremot någon av dem på stan så vill jag omedelbart kräkas lite i min mun. De har samma effekt på mig som en tandborste som råkar åka lite för långt ner i halsen - eller dålig sprit i alltför stora mängder. Kräkmedel.
Fast det är väl bara en tidsfråga innan jag går lös igen. Ge mig bara lite tid för att lära känna mina nya nötter till arbetskamrater så ska ni se att hatbloggstorkan släpper som en tropisk depression i asien. Lugna puckon som jag brukar säga.

/S

folk som inte förstår mitt sinnesläge

Jag utgår från att de flesta som läser den här bloggen förstår ironi och sarkasm och att de även inser att en stor del av inläggen i den här bloggen innehåller en stor del av den varan.

Dock finns det ju självklart undantag. Ett inlägg jag skrev om en känd svensk musiker fick följande kommentar från anonym:

"hur jävla puckad är du , man önskar inte att någon ska dö då kan jag önska att du blir överkörd av en lastbil, så funkar du!!!!!!!!1"

Ju fler gånger jag läser det och skrattar hysteriskt åt det, desto mer hoppas jag att det är någon form av dubbelironi. In my face!

Om det inte är dubbelironi beundrar jag Alex Schulman ännu mer, då han fått tusentals kommentarer av samma kaliber utan att ha dött i våldsamma skrattplågor.

Anonym, jag älskar dig för att du får mig på så gott humör.

/E

min förre chef, del 3

Min föredetta chef hade svårt att hålla ögonen i styr. Det spelade ingen roll om unga tjejer var klädda i polotröja eller täckjacka, ögonen sökte sig automatiskt till bystpartiet. Det kanske var resultatet av ett strikt religiöst leverne som tog ut sin rätt. Undrar hur han skulle bli om han fick alzheimers. Skulle antagligen få spontanutlösning och skrika "kuken i fittan!" så fort ett ungt vårdbiträde kom i hans väg. Det är i alla fall den erfarenhet jag har av hårt hållna religiösa fanatiker när demensen kommer.

/E

folk som ger dåliga och oönskade förslag

Jag hatar när leverantörer tycker att de kan komma med egna förslag på hur jobbet man skickar dem (som de följdaktligen ska tillverka för att sedan skicka tillbaka) ska se ut. Två exempel:

1. Jag skickade materialet till en leverantör. Efter ett tag hörde denne av sig.
"Ska det se ut såhär?" frågade han, vilket fick mig att undra om det blivit något fel på materialet jag skickade honom.
Efter att ha tittat på det han fått av mig, kunde jag konstatera att det var rätt material.
"Men det här är ju tråkigt! Det förra var mycket bättre! Jag tycker att ni borde använda det gamla materialet istället, det här är inte alls roligt." frustade han.

2. Idag fick jag ett mail med synpunkter och förslag på vad som skulle kunna göras bättre på ett material jag skickade imorse.
"Ni kan även använda fler färger, som till exempel svart bakgrund och vit text eller liknande", tyckte han.

Det är jättebra de gånger leverantörerna upptäcker fel och rapporterar detta, så att man kan göra om jobbet och få det rätt. Dock har de absolut inget att göra med hur vårt material ska vara rent utseendemässigt. Det finns regler för hur materialet ska se ut, vilket man borde veta om man jobbar som leverantör. Dessutom är det fruktansvärt irriterande när de uppenbart blinda leverantörerna kommer med förslag som skulle resultera i ett fruktansvärt kackigt jobb.

Så, till alla leverantörer som ger oönskade "förbättringsförslag": ta ert jävla Comic Sans och tryck upp det i röven tillsammans med alla blågula övertoningar och ClipArt-glödlampsgubbar och skona oss andra.

/E

min förre chef, del 2

Min föredetta chef äger det någorlunda lilla företaget jag jobbade på. Där fanns en tjänstebil. Dock var det ingen annan än chefen själv som fick använda sig av den utan att ha anmält sig flera dagar tidigare.

En gång skulle jag åka till ett möte ungefär en mil från jobbet. Chefen skulle samtidigt ha ett lunchmöte 10 minuters gånväg (knappt 5 minuter med cykel). Trots att jag bett om att få låna bilen flera dagar tidigare, blev han nu ytterst tveksam när det väl var dags för mötet. Han kunde alltså inte tänka sig att gå 10 minuter. Jag skulle inte bli förvånad om han helt seriöst funderade på att låta mig gå den där milen istället. Det hela slutade med att han lånade en annan anställds bil för att slippa röra på fläsket i onödan.

Ett tag efter att jag slutade på företaget skickade han ut ett meddelande till samtliga anställda på företaget där han förklarade hur företagsbilen skulle användas:

• Han såg bilen som sin privata löneförmån, eftersom det var han som underhöll den (tvättning, tankning, besiktning). Klart som fan att det var hans uppgift att sköta detta. Han använde den istället för sin egen bil för att ta sig till och från jobbet. Alltså spenderade han mest tid i och med fordonet. Det var dessutom hans företag.
• Om någon annan ville ha bilen var den personen tvungen att fråga om den några dagar i förväg, så att chefen skulle kunna planera hur han skulle ta sig till och från jobbet.
• Han såg helst att de andra anställda ställde upp med sina bilar, så i första hand kunde man fråga någon av dem. Han meddelade även att hans ärenden alltid gick först.
  

Att han förväntar sig att anställda ska ställa upp med sina privata bilar är galet. Det var hans företag, och jag förstår om han brann för att få det att fungera. Samtidigt förutsatte han att de anställda skulle gå över eld och vatten för hans företag. Jag har svårt att tro att företaget kommer att finnas kvar om 5 år. Jag väntar med spänning.

/E

min förre chef, del 1

Jag hatar min förredetta chef. Kanske inget ovanligt, men vafan. När jag fick fast anställning på företaget jag jobbade på tidigare, fick jag även lägre lön. Något som kanske inte är helt vanligt. Det brukar ju vara tvärtom.

Informationen om detta fick jag i min lönespecifikation, efter att ha sett att lönen såg misstänkt låg ut räknat utifrån hur mycket jag jobbat. Chefen påstod att det var fullt normalt att få lägre lön när man gick från timbaserad lön till månadslön. Han måste även ha tyckt att det var fullt normalt att inte meddela den anställde om detta, eftersom han lät mig veta detta genom lönespecen.

Tack, chefen!

/E

dåliga ursäkter

Jag läste detta inlägg på Tjuvlyssnat. Jag håller med om att kollektivtrafikpriser kan vara åt helvete för dyra och hade gärna sett dem sänkas. Men nu är läget som det är, och om man inte har lust/råd med att punga ut alldeles för mycket för att åka kollektivt så får man väl gå, cykla, åka bil eller ta sig fram på något annat sätt.

Alla dåliga ursäkter till varför det skulle vara okej för just skribenten att någon gång tjuvåka förundras mig.

Exempel:
1. Daniel berättar om en gång när han köpte biljetten av chauffören, och sedan slängde den. Sedan kom "fittkontrollanterna" och ville se hans biljett. Eftersom han kastat den så fort han fått den av chauffören hade han ingen biljett att visa upp. Om man är så dum att man slänger bort biljetten när man vet att det kan förekomma kontroller, då får man faktiskt skylla sig själv.

2. Mathias fick 800 kr i böter för att han saknat de 40 kr som behövdes för att köpa en biljett. Han skriver att han skulle till läkaren, som om det ursäktar plankningen. Om man är akut sjuk åker man ambulans, annars borde man kunna låna lite pengar någonstans.

/E

jag haaaatar...

...folk på film som kör bil och rattar alldeles för mycket.
okej, där har vi bilen, där har vi den välasfalterade feta raksträckan och inne i bilen har vi skådisen som rattar höger/vänster fram och tillbaka hela tiden. Ni vet vad jag menar.
Realistiskt? Nej.
Eller är det jag som har missuppfattat det hela, man kanske måste ha småspasmer när man håller i ratten, jag kanske måste testa nästa gång jag sätter mig i bilen. Kanske blir jag en ännu bättre förare om jag rattar lite extra, inte tillräckligt mycket för att svänga, inte heller tillräckligt mycket för att undvika en grop i vägen utan bara pyttelite så att det ska framgå extra mycket att jag verkligen kör bil och inte bara sitter där och håller i ratten. Kanske är det så att alla skådisar som placeras bakom en ratt helt plötsligt får akut parkinson...?
Vad vet jag. Irriterande är det iaf.

/S

respektlösa människor med dålig musiksmak, del 2

Idioten stack på ett möte och lämnade datorn igång. Jag tog min chans och tryckte på mute/ljudlös-knappen. Den kommer han aldrig att hitta, han är kass på datorer. Han vet nog inte ens att det finns en sån knapp. Om han fattar hur han får igång ljudet igen äter jag upp min hatt (keps, jag äger ingen hatt).

/E

respektlösa människor med dålig musiksmak

Jag jobbar i kontorsmiljö. Det är inte särskilt stelt. Man behöver till exempel inte ha på sig kostym, och det är casual friday varje dag. Ibland spelar någon musik, och det känns oftast helt okej även om musiken som spelas inte alltid överensstämmer med min smak.

Nu är det dock en jävel som sitter och spelar upp en radiokanal som bara tycks spela galet dålig techno och remixar av annan sinnessjuk musik. Volymen är så pass hög att jag börjar misstänka att idioten som spelar är genuint stolt över sin musiksmak och radiokanalen han hittat. Han sänker inte ens volymen när det ringer i telefonen. Det känns som bilträffsdisco i Gällivare och jag blir galen. Jag skulle hellre bjuda in Jerry Williams och ha honom live, sjungandes och spottandes och allt vad det innebär, här på kontoret än att fortsätta lyssna.

Till saken hör att killen med radion är så jävla högljudd själv också. Han sitter på andra sidan rummet, men när han vrålar i telefonen hör jag inte vad min kollega på andra sidan skrivbordet säger. Ibland önskar jag att han vore död, eller i alla fall försvunnen.

Hur jävla svårt ska det vara att fatta att alla inte har samma musiksmak som en själv? Köp en iPod eller ett par jävligt täta hörlurar, så får du lyssna på din skit medan resten av kontoret kan koncentrera sig på annat än oväsendet och en eventuell lobotomi.

/E

per gessle

Visst. Att peka ut en enda person känns lite taskigt. Men jag hatar Per Gessle. Roxette var mina idoler i början av 1990-talet, men det var då det. Ju mer jag hör på Per, desto mer vill jag slänga mig ut från ett fönster.

En av mina före detta arbetskamrater hyllade Per Gessle till skyarna. Av denna person hyllades även Carola och Jimmy Jansson, vilket borde säga mer om den före detta arbetskamraten än vad denne egentligen skulle vilja.

Per får det i alla fall att krypa under mitt skinn. När jag hör hans flickröst sjunga chalala efter chalala känns det som om undersidan av min hud invaderats av kackerlackor. Allt jag då önskar är att de ska krypa upp i min hjärna och gnaga av alla mina nervtrådar så att jag ska slippa höra Gessles premålbrottsröst lalla fram en enda ton till.

Per Gessle har funnits i 48 år, vilket borde göra honom till en vuxen person. En vuxen man låter inte som ett flickebarn. Det är hela mysteriet med Per. En annan, lite mindre, del av mysteriet är att han under de senaste 30 åren visat upp de mest underliga frisyrer man kan tänka sig. Hela hans uppenbarelse gör mig skräckslagen. Hela konceptet vita tänder, chokladbrun hy, blonderat hår samt kombinationen flickröst och en förmodad pung gör att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Det enda som kan trösta mig är tanken på att hans bruna hy kanske är resultatet av att naturen genom hudcancer tar död på honom och skonar oss andra från komplett galenskap.

/E

otrevliga servicemänniskor

Otrevliga personer bör inte jobba inom serviceyrken. Vissa borde inte ha kontakt med andra människor överhuvudtaget. Kanske de kunde sitta själva i någon grotta i Kebnekaise-trakten och knyppla spetsdukar att låta någon annan sälja på vandringslederna.

Jag var nyss på apoteket. Jag hade ett pappersrecept och ett elektroniskt recept. Pappersreceptet visste jag att jag hade uttag kvar på, och ville därför hämta ut medicin därifrån. Det elektroniska receptet var jag osäker på om jag hade uttag kvar på, och ville därför kolla detta och hämta ut medicin om det gick. Det framförde jag genom att uttrycka mig på följande sätt:
- Det här receptet vill jag göra ett uttag från (sträckte fram lappen). Sedan har jag ett annat recept som jag skulle vilja se om det är några uttag kvar på, och i såna fall hämta ut av den med.
Apotekaren ryckte åt sig lappen och gick för att hämta den första medicinen. Jag hade på känn att hon ignorerat det jag sa om det senare receptet, men orkade inte upprepa det eftersom jag stod i min migrändvala och höll på att somna stående.
- Det blir 292 kr som du betalar i kassan, snäste hon när hon kom tillbaka med medicinen.
Jag sträckte fram henne körkortet för att få tag på det andra receptet.
- Och så hade jag receptet på det här också... jag vill kolla om det finns något uttag kvar, och om det gör det vill jag hämta ut medicin.
- Det är bra om man säger alla sina ärenden samtidigt, snäste hon.
- Ja, men det gjorde jag.
- Vilken ska du ha då? fräste hon vidare.

Jag blir så less på folk som inte vet hur de ska bete sig mot andra människor. Om man blir så jävla bitter av sitt jobb som hon verkade vara, ja då kanske man borde prova på något annat. Visst, det skulle innebära en massa studielån som gått käpprätt åt helvete, men om man inte är någon servicemänniska så borde man inte utbilda sig till apotekare från första början. Är man sjukt otrevlig och hatar människor så borde man väl rimligtvis söka sig till något annat? Eller är det okej bara för att det är apoteket och det är det enda stället i Sverige där man kan köpa receptbelagda läkemedel?

/E

Folk som smörar för mig när jag behöver vara arg.

Ibland behöver man vara riktigt jävla tokförbannad och ibland behöver man skrika och gapa för att det ska kännas bättre och så småningom gå över.
Hur jäkla irriterande är det inte då när personen man är arg på börjar fjäska. Där har man gått och bestämt sig för att vara förbannad och agera ut sin ilska och så går det bara inte! Visst, är man bara tillräckligt dödligt förbannad så gör smöret en bara ännu mer förbannad. Men det blir fan så mycket svårare att låta som en ilsken hyena när man blir bemött på ett trevligt sätt. Speciellt när smöret känns äkta och inte bara som en massa löjligt fjäsk som personen i fråga drar till med för att undvika konflikten från hell.

Det har snart gått två veckor sen jag inte fick min lön. Med andra ord, den har fortfarande inte kommit in på kontot. Allt för att lönekontoret, ja ni vet, slarvade bort mina tider och mitt kontonummer, och mitt namn och Gud vet vad.
Så idag bestämde jag mig för att ta saken i egna händer eftersom min chef inte verkar ha tillräckligt mycket stake för att skälla ut dem efter noter.

I tio minuter satt jag i telefonkö (Jag. Hatar. Telefonköer.), något som inte alls eggade upp min ilska ännu mera. Nejdå. Jag var lugn som en filbunke. Not.
När jag väl fick prata med en levande människa så visade hon sig vara vansinnigt tillmötesgående och hur trevlig som helst. Det var helt enkelt omöjligt för mig att gorma. Det var nästan så att jag hoppades på att de skulle ha slarvat bort min lön igen bara så att jag skulle få agera ut. Men inte. Lönen var på gång. Hon önskade mig en trevlig dag och jag önskade henne detsamma.

Så nu sitter jag här med sjukt mycket ilska inom mig och vet inte riktigt vad jag ska göra av den! Jag har fått vänta på min lön i TVÅ VECKOR och jag har ingen att skrika på.
What to do? What to do?!

Arbets"kamrater"

När jag jobbar min sista dag ska jag banne mig leka elvips med noga utvalda kollegors tandborstar. I toastolen.
Efter att jag har bajsat rännskit i en halvtimme.

/S

jobbmänniskor efter jobbet

Jag hatar alla former av sociala aktiviteter med arbetskamrater utanför jobbet. Anledningen? När jag är ledig vill jag vara ledig. Mina jobbkompisar kan vara hur trevliga som helst, men jag vill inte se deras nyllen när jag inte får lön för det.

Om en after work äger rum en fredag, vilket väl kan ses som brukligt, försvinner hela min fredag. Jag sover fan hellre bort en hel fredagkväll än umgås med jobbkompisar utan att få betalt. Dem ser jag ju minst 40 timmar i veckan, vilket jag absolut inte kan säga om t.ex. min sambo. Varför i hela helvete skulle jag då vilja se dem ännu mer? 40 timmar är mer än tillräckligt.

/E

Bombhot!

Om ni läser i kvällsposten att ett visst lönekontor blivit sprängt i luften...
Då vet ni. Ja, då vet ni att det är jag som varit i farten.
It's been one week sen löningsdagen. Har jag fått några pengar? Njetski.
And why is that? Jo, för att mitt satans jäkla lönekontor slarvat bort mina tider. Fan så less jag blir. Att slarva bort någons tider är ungefär som att leka med liv. Fy fan!
Som plåster på såren borde jag få några tusenlappar extra. Kommer det att inträffa? Säkert. I mina vildaste drömmar.

Gud förbannat!

/S