pojkvänskompisar

Förra helgen flyttade vi in i nya lägenheten. Det var minst sagt uttröttande. Denna helg fick vi besök av två av pojkvännens kompisar. Det var, om möjligt, ännu mer uttröttande.

Den ena kompisen, låt oss kalla honom Pelle, är väldigt trevlig. Han kan uppföra sig som folk. Han förstår innebörden av att fyra personer tillbringar en helg i en liten tvåa på 42 kvadratmeter. Pelles packning sprids inte ut över lägenheten och han försöker plocka bort efter sig.

Den andra kompisen, låt oss kalla honom Lucifer, är egentligen också ganska trevlig. Dock innehar han inte riktigt Pelles färdigheter när det gäller att kunna tolka situationer. Han påminner på allt för många sätt om hur min lillebror betedde sig innan han flyttade hemifrån.

Min pojkvän, låt oss kalla honom Manfred, tycker inte att det gör särskilt mycket att lägenheten ser ut som en sprängd sopsäck. Det är sånt som hör till när man är några fler än vanligt hemma, menar han.

I lördags bestämde jag mig för att börja hata Lucifer. Anledningarna:

• Alla var bakfulla. Alla utom Lucifer var på benen. Han gick inte upp förrän Manfred kokat ägg, kommit tillbaka från affären med färskt bröd, bryggt kaffe och dukat upp frukosten.
• Min semidyra finjuice dracks upp. Inte av mig, utan av de andra. Jag fick 1 cm finjuice i mitt glas, och hänvisades sedan till fuljuicen som Manfred köpt för att "Lucifer dricker så mycket juice". Aldrig i livet att jag dricker fuljuice. Redan där var min dag förstörd.
• Efter juicen kunde inte Lucifer ens försöka ta bort sitt eget porslin.
  
• Vårt duschdraperi räcker 1-2 cm nedanför badkarskanten. Om man inte förstår hur man duschar i badkaret blir det därför väldigt blött. För att minimera vattnet på golvet sätter man därför draperiet innanför badkarskanten. Man duschar absolut inte med duschmunstycket fastsatt på väggen, utan håller det i handen. Detta är något även hjärndöda skulle förstå. Det man dock först och främst gör är att se till att golvhandduken man sedan ska torka golvet med inte blir blöt. Den blir blöt om den hänger på badkarskanten och det dessutom är stendumme Lucifer som duschar. Det mest intressanta med hela Lucifers duschningsteknik är att han 1. inte reagerar på att det hänger en handduk över badkarskanten, 2. inte ens försöker torka golvet som nu är översvämmat och säkerligen genererat andra gradens vattenskador hos grannen under.
• Lucifer lånade Manfreds skäggtrimmer. Detta utan att sedan städa bort skäggresterna i handfatet.

Allmänna anledningar till att hata min pojkvän och hans kompisar:

• Ingen tycks förstå att ölburkar inte behöver stå framme, och att vi faktiskt har en påse att lägga dem i.
• När Manfred får herrbesök röker han. Jag hatar folk som röker, vilket gör att jag även hatar Manfred dessa gånger.
• De blir väldigt högljudda när de är berusade, vilket jag råkade ut för under fredagen. Vi åt middag och jag hade Manfred & Co till vänster. Jag kommer aldrig att kunna använda mitt vänstra öra igen.
• När Pelle hade stuckit fanns bara Lucifer kvar. Jag längtade tills han skulle åka. En halvtimme innan han försvann dök Kasper upp! Kasper gick aldrig. Han snyltade frukost istället.

/E

folk som inte kan planera

Jag hatar folk som inte kan planera, särskilt när deras oförmåga till planering inte drabbar dem själva utan mig. Vad är det för fel på dem?

Klockan 16 igår fick jag ett brådskande jobb. Det skulle vara färdigt idag. Det hela var ganska omfattande, och man tycker ju att killen som lämnade mig jobbet i alla fall kunde ha försökt att underlätta det hela för mig genom att lämna ifrån sig fullständiga uppgifter. Det var trots allt han som ville ha jobbet färdigt idag, medan jag ger blanka fan i det. Dock verkar han inte ha något i huvudet förutom tits 'n' ass, så jag har fått sitta och gissa mig till hans skit hela dagen.

Snart blir det blodbad på det här kontoret, bara så ni vet.

/E

folk som tycks njuta av sina mobilsignaler

Tre meter från mitt jobbskrivbord sitter en kille som tycks vara hemskt fascinerad av ringsignalen på sin mobil.

De flesta väljer att svara i sin mobiltelefon så fort de kan, det vill säga när de har fått tag på den och därmed har möjlighet att trycka på "svara"-knappen och sätta den mot sitt öra. Den här killen är inte sån. Han låter alltid mobilsignalen ringa lite för länge. Han plockar upp telefonen, tittar på den och väntar ett tag. Sedan väljer han att göra som folk och svara.

Jag hatar detta. Jag hatar förstås även ringsignaler i form av låtar, men det var väl egentligen för självklart för att ens behöva tas upp. Dock gjorde jag det för att undvika missförstånd. Den här killen väljer låtar som mobilsignal. Om det inte är renodlade radiodängor är det riff som skulle kunna komma från vilken E-Type-låt som helst.

När hans mobiltelefon ringer är det ofrivilligt kontorsrave i 30 alldeles för långa sekunder. Jag väntar bara på att han ska dra på sig neongula reflexbyxor och dela ut ljusstavar till oss andra. Kanske kommer han även att hytta lite med näven i luften, sådär som jag föreställer mig att Scooters fans gör.

/E

folk som skickar bilder med word

Jag håller just nu på med layouten till texten jag skrev om i inlägget nedan. Nu har idioten som skrev den halvtyska svenskan med engelska inslag skickat ett nytt Word-dokument. Denna gång med bilder som han vill att jag ska lägga in i texten.

Varför använder folk Word som ett sätt att skicka bilder? I det här dokumentet fanns alltså inget annat än bilder. Inte ett uns text. Jag blir galen.

Varför inte skicka bilderna en och en i ett mail istället? Det är som om vissa tror att bilden i sig inte är en fil som kan skickas, utan mer av ett bihang som bara existerar tillsammans med text. Att man genom att klistra in bilderna i textredigeringsprogrammet Word lurar systemet och skickar bilder i alla fall! Utan text men i ett textprogram! Ge denne Nobelpriset i kategorin "onödiga kryphål i påhittade låtsasproblem man som totalt datorokunnig kan tänkas hitta på".

Att bilderna dessutom är grå och allmänt dåliga kan jag ju spinna vidare på i ett annat inlägg någon gång.

/E

folk som skriver tysk svenska

När jag jobbar får jag ofta texter som ska layoutas. Det handlar dock inte bara om layout, utan även om rättning. De allra flesta som skriver dessa texter utövar nämligen en form av halvtysk svenska.

Vill du också lära dig skriva halvtysk svenska? Här är nyckeln:
Gör ett sporadiskt urval av ord (ofta substantiv, dock ej alltid) och skriv dessa med inledande versal.
Många som utövar halvtysk svenska slänger även in engelska i sitt sätt att skriva isär ord.

Exempel på svenska:
"Det var en gång en liten tant. Hon hade precis bakat bullar till barnbarnen när hon plötsligt hörde ett skri. Det kom från katten, vars svans hade fastnat i elstängslet."

Exempel på halvtysk svenska:
"Det var en gång en Liten Tant. Hon hade Precis bakat bullar till BarnBarnen när hon plötsligt hörde ett skri. Det kom från Katten, vars Svans hade fastnat i elstängslet."

Exempel på samma mening på halvtysk svenska med inslag av engelska:
"Det var en gång en liten Tant. Hon hade precis bakat bullar till barn Barnen när hon plöt sligt hörde ett Skri. Det kom från Katten, vars Svans hade fast nat i El Stängslet."

Det finns en tredje kategori i detta ämne. Nämligen folk som har väldigt svårt för att skilja två meningar åt. Kombinerat med den halvtyska svenskan med engelska inslag blir resultatet följande:
"Det var en gång en liten Tant hon hade precis bakat. Bullar till barn Barnen när hon plöt sligt hörde ett Skri det kom från katten. Vars Svans hade fast nat i El Stängslet."

Give me a break.

/E

klantiga expediter

I lördags köpte jag kläder. På söndagen var vädret fint, vi skulle till stranden och ivrig som jag är tänkte jag ha på mig mitt nyinköpta plagg. Glad i hågen drog jag fram det ur plastpåsen, och upptäckte att klantexpediten glömt att ta bort larmbrickan.

Jag gav mig inte på att försöka få bort anordningen själv, eftersom det skulle innebära att hela mitt hem skulle färgas rött av anti-stjäl-färgen.

Nu planerar jag att inte bara att få snubben som tog betalt av mig att knipsa bort anordningen. Jag planerar även hämnd.

Nu jävlar blir det åka av.

/E

min förre chef, del 4

Det här inlägget skrivs av tre anledningar;
1. Jag hatar min före detta chef.
2. Jag hatar överkamningar och andra sätt att försöka dölja en flint.
3. Jag hatar när folk krisar och försöker klä sig på ett sätt som varken passar deras ålder eller personlighet.

Min före detta chef var kring 35 år gammal. Jag träffade honom några år innan jag började jobba på företaget. Då var han klädd som en bankir. Struken skjorta och normala byxor. När jag började arbeta på hans företag hade dock ålderskrisen hunnit slå till.

Det första jag möttes av när jag klev in i fikarummet på min första dag var en flint omgiven av för långt och för tunt hår. Under fjunen fanns min chef. Han var iklädd streetkläder. När han vände sig mot mig såg jag att han odlat bockskägg av Backstreet Boys-typen. Jag kvävde, med nöd och näppe, ett hånskratt och hälsade på honom som om han vore en normal människa.

Från att ha gått omkring i någon slags kostym försökte han föryngra sig genom att köpa nya sneakers och dra på sig Cheap Mondays. Visst, det kan passa en 35-åring. Dock inte en som ser ut som en blandning mellan Screech från Pang i Plugget, en hårig pung (en kollega påpekade för mig att hans bockskäggshaka liknade den hängigaste delen av det manliga könsorganet) och den mörke solglasögonkillen från Backstreet Boys.

Föryngringen genomgick olika faser. En sommardag såg jag honom med nyblonderade slingor och hår slickat mot huvudet. Han hade börjat använda plattång. Jag vet inte vad det var med honom, men någonstans vägrade han inse att man inte kan dölja en flint genom att försöka avleda uppmärksamheten från den genom crazy hår. Det är som att försöka dölja en elefant genom att klä den i en rosa fjäderboa. Det är fortfarande alldeles uppenbart att det finns en elefant under boan.

Mitt råd till honom:

• Raka av dig håret, alternativt skaffa en hatt som du inte under några omständigheter alls avlägsnar från ditt huvud.
• Gå tillbaka till skjort- och kostymfasen. Du lurar ingen. Inte ens en blind och döv 98-åring skulle ta dig för en hiphop-älskande skatare.
• Ta bort skägget. Ingen passar i bockskägg, och särskilt din haka gynnas inte av att vara hårig.

/E

den eviga honungsburken

Min sambo slänger aldrig förbrukade saker. Jag vet inte om det är ett medvetet ställningstagande från hans sida, men i vilket fall förstår jag inte vitsen med det och hela idén med att aldrig slänga skräp är något av en nagel i ögat på mig.

Exempel:
Igår när jag kom hem hade han städat. Lägenheten var ren och fin och luktade gott. Dock stod en tom honungsburk i fönstret. Han vill alltid ha framme sin honungsburk, medan jag försöker städa bort den så gott det går. Det är ingen fin burk, och den behöver ju inte stå framme bara för att den används varje dag. Det är ju inte som om mina underkläder ligger strategiskt placerade över hela lägenheten bara för att jag byter dem varje dag. Dock är det en sak att ha en honungsburk med innehåll stående framme. Att lämna den framme bara för att man inte orkar ta bort den är, däremot, en helt annan sak.

Det hela upprepas dagligen med andra prylar. När det gäller posten lämnas de sprättade kuverten på köksbordet. De tomma toapappersrullarna lämnas ofta på tvättstället eller badrumsgolvet. Igår skulle jag använda en fryspåse. Påskartongen fanns där den skulle. Tom. Planerar han att köpa fulpåsar från Euroshopper och smyga in dem i finpåsarnas påskartong för att mörka? Jag förstår inte. Lämnar han detta till mig, eller planerar han att göra en raid och plocka bort allt om tre veckor när han har en ledig dag utan något annat inplanerat?

Som om inte det hela vore nog har han precis fått den fula ovanan att lägga alla sina använda strumpor i en hög i vardagsrummet. Den mest naturliga platsen att lägga smutsiga sockor på.

Jag vet inte vad jag ska göra, eftersom jag vägrar plocka bort efter honom. När det gäller toarullarna brukar jag lägga dem i hans necessär för att han ska förstå att de inte ska ligga på golvet. Det här verkar faktiskt fungera. Dock ryms inte honungsburken i necessären, och på grund av hans magiska fotsvett vågar jag inte ta i strumporna av ren självbevarelsdrift.

Är det här något som drabbar andra?

studenter som tar studenten

Sällan är jag så uppfylld av hat gentemot enskilda grupper av personer som jag är i början av juni. Jag hatar oväsen och därför hatar jag även studenter.

Jag hatar hur de sjunger "för vi har tagit studenten" när de är på krogen. Vi ser att ni har tagit studenten. Ni har mössorna på er. Normalbegåvade människor går inte runt med studentmössa om de inte tagit studenten tidigare samma dag.

Jag hatar hur de sjunger "fy fan vad vi är bra". Det är ingen särskilt stor prestation att ta studenten. Varenda jävla lodis som kan stava sitt namn kan göra det. Att hålla käften och inte störa andra är en större prestation än att ta studenten.

Jag hatar hur studenterna här går runt i studentmössor i en månad innan de tagit studenten. Studentmössan har man på sig under examensdagen, sen sätter man den på vinden.

De åker runt på lastbilsflak som en flock grisar på väg mot slakt. Sorgligt nog verkar de inte inse att den liknelsen är mer bokstavlig än man skulle kunna tro.

Imorgon kommer de vakna upp arbetslösa och bakfulla hemma hos sina föräldrar. Sug på den, ni.

/E

folk som talar med mig som om jag vore 5 år

Jag fick precis ett mail. En man vill att jag ska skicka honom en bild. Detta är alltså jobbrelaterat, inte något nasty.

I sitt mail talar han om för mig att "i den här branschen har vi tyvärr alltid korta bollar, så det vore fint om du kan ta i detta ganska omgående".

Som jag sagt tidigare hatar jag när folk vill att jag ska prioritera dem först när jag har andra saker att göra. För det andra: Vi arbetar i samma bransch, så kom inte till mig och snacka bollar. Jag är medveten om dina korta bollar. Det är inget du behöver tala om för mig, gubbjävel.

/E

folk som snor plastpåsar

Maria gav oss tips angående butikshat. Jag blev genast inspirerad. Tack!

Jag hatar folk som sätter i system att sno butikens plastpåsar. Det händer ofta att personen som står framför mig i kön glömmer bort att förse sig med påsar. Konstigt nog händer det ofta pensionärer, dvs. personer som har handlat på Ica i 70 år och därför borde ha förstått systemet och fått in den rätta snitsen när det gäller plastpåsarna. I och för sig kanske det är just det de har.

Men det slår aldrig fel. Pensionären (eller affärsmannen som ser rik och viktig ut) betalar och låtsas sedan upptäcka att plastpåsen för 1:- glömdes bort. Sedan frågar de expediten om det är okej att ta tre påsar. Ibland säger expediten nej, och då skrattar jag inombords. Jag flinar när jag tänker på hur tanten i fråga surar ihop totalt för att stöldgodset som egentligen skulle användas till äckliga bröstkarameller nu hamnar hos dess rättmätiga ägare.

Var går gränsen för pensionärerna?
"Du, jag glömde att ta en toapappersbal, är det okej om jag tar en nu bara och går ut bakvägen?"
"Du, jag glömde helt och hållet att handla något överhuvudtaget. Egentligen har jag en diger shoppinglista. Jag går in och hämtar grejerna, sen kan jag gå ut genom den stängda kassan så inte de andra i kön behöver stå och vänta på mig. Du kan ju säga till vakterna att jag redan gått genom kassan så att de inte tror att jag snor något."

/E

Grottbjörnens folk möter Supernörden från framtiden!

Jag varnar er i förebyggande syfte, det här inlägget kommer mest troligt att bli toklångt. Bara så ni vet. But hey! Let's go!

E har nog mer eller mindre nämnt det här förut, men vissa människor borde verkligen inte få komma i närheten av datorer (eller också borde de bli tvingade att gå nån slags grundkurs i datorkunskap). Inte så länge jag är inom syn- och hörhåll i alla fall. Jag tenderar att vilja explodera när saker och ting blir för påfrestande för mitt stackars psyke.

Just nu går jag en utbildning och sitter dagarna i ända instängd i ett alldeles för trångt utrymme och trängs med nio stycken andra. Jag säger inte att jag är en komplett datanörd för det är jag verkligen inte. Men jag kan ett och annat. Basic stuff och lite utöver det. Det är mer än vad jag kan säga om somliga kurskamrater. Vissa verkar sannerligen tagna direkt ur Grottbjörnens Folk – kompletta med ”UGH! UGH!” och träpåk. Det skrämmer mig något när jag vet vad vi utbildar oss till och i vilken grad vi kommer använda burkarna (näsan tryckt mot skärmen fem dagar i veckan, 8 timmar om dagen.)

Det verkar ibland röra sig om IQ-fiskpinne i lokalen och jag vet uppriktig sagt inte vad jag ska mig till; returnera skiten till frysavdelningen på snorkonsum?, tillverka IQ-befriade fiskbullar och testa om det funkar bättre i kombo med datorerna eller helt enkelt slänga ut dem genom fönstret. ”Här mina vänner, kom ska ni få nåt vackert! Bilda kö nu är ni snälla. Alla får se!”

Redan under utbildningens första dag visste jag att något var mer eller mindre galet då kursdeltagaren på blodigt allvar frågar mig; ”Pssst, hur vinklar man skärmen på den här?” (vi har alla varsin laptop) Jag vet inte men du kan ju testa på samma sätt som när du för en halv minut sen faktiskt lyckades ÖPPNA skiten!

Jag har även fått höra den här; ”Åh nej!!! Vad hände?! HUR KOMMER JAG BORT???” *panik* Nej datorn exploderade inte och nej hon satt inte fastlimmade med superlim vid den när det inträffade. Ett bildspel öppnades när hon klickade på en länk... Jag vet inte riktigt, men har du testat ESCAPE?!

My God.

Idag sa våran utbildare, upprepade gånger; ”Om systemet låser sig så använder ni bara Esc”. Piece of kaka kan man tycka. Men alla verkade ha korv i öronen för tio sekunder efter att hon hade sagt det för kanske sjätte-sjunde gången så spred sig paniken i en av deltagnas ögon; ”Vad ska jag göra nu?! Systemet verkar ha låst sig?! Vad har jag nu gjort?!”

Jag kan även känna att viljan till att utvecklas är lite låg i lokalen. "Hähähä, orka anteckna lixom, det står ju ändå i häftet", säger snubben som två dagar innan inte ens kunde vinkla skärmen. Nivån är så låg, så låg. Samma snubbe hittade även facit till övningsuppgifterna som vi skulle göra för att, hör och höpna, _lära_ oss något! Det tyckte han var så intressant så han gick och hämtade en annan elefant. Och där satt de! Beavis & Butthead. Och roligt hade de! För de hade ju hittat facit! HÄHÄHÄ!

Jag säger då det. Jävla lattjolajbannivå på folket!

Det enda positiva är att de får mig att framstå som en supernörd. Jag känner mig inte bara smart, jag känner mig skitsmart!

/S

folk som tror att de kan mitt jobb

På både min förra och min nuvarande arbetsplats finns personer som på ett eller annat sätt tror att de kan göra mitt jobb. Ett exempel på detta:

Jag har mycket att göra. Någon tror sig, som vanligt, vara min första prioritet. Denne person slänger fram några papper och ber mig göra jobbet så fort som möjligt. Jag påpekar att jag har annat jobb som måste göras före. Då kommer det.
- Men det här går jättefort, det tar bara en minut.

Ingen av personerna som kläcker ur sig detta kan överhuvudtaget programmen jag jobbar i. De hamnar snarare under kategorin som inte vet hur man gör genvägar på skrivbordet. För dem tar det några minuter att klura ut var datorn slås på. Trots detta har de mage att inte bara försöka smita före de andra jobben i min kö, utan att också påstå att det mesta av mitt jobb i princip sköter sig själv och går hur fort som helst. Den enda anledningen till att jag behövs är kanske för att någon måste starta datorn med de aktuella programmen för att de själva är fullt upptagna med att hitta sina egna knappar. Sen gör mitt jobb sig självt.

Intressant nog inträffar detta även på andra ställen. Jag är alltså inte ensam. Jag satt i vårdcentralens väntrum igår. En man kom in och gick fram till receptionen utan att ta kölapp.
- Kan jag hjälpa dig med något? undrade receptionisten.
- Ja, jag ska ta bort ett stygn i örat.
- Har du bokat tid?
- Nä, men det tar bara en minut. Det är jättelätt, svarade mannen.
- Du måste boka tid hos en sjuksyster.
- Men det är jättelätt och går fort. Går på en minut.
- Men även om det bara går på en minut så måste någon sjuksyster ha en minut över. De andra här har bokat tid.
- Men det går ju fort! Jag har haft 30 stygn och tagit bort dem själv.
- Men om det nu är så himla lätt och går så fort så kanske jag, receptionisten, ska ta bort stygnet.

/E

folk som tror att jag finns för att serva dem, del 2

Det slutar aldrig. Av någon anledning har vissa fått för sig att jag bara existerar för att serva dem. Hela min fredag gick åt till att göra ett akutjobb. Det finns flera anledningar till att jag inte hoppade jämfota av glädje under den dagen:

• En stor jobbhög väntade. Den blev dock liggande eftersom akutjobbet tog i princip hela dagen.
• Jag hatar folk som inte kan planera, och vars usla förmåga att förutse sitt eget jobb drabbar mig sju resor värre än dem själva.
• Om jobbet hade varit planerat bättre av personen som lämnade det, hade det kunnat göras på några timmar.

Alltså:
Om idioten som gav mig jobbet hade kunnat ge mig ordentliga anteckningar och skisser på vad jag skulle göra, så hade jag sluppit gissa mig till vad han menade. Om han dessutom skrivit med latinska bokstäver och inte kyrilliska kråkfötter så hade det underlättat det hela ytterligare.

Jag förstår ärligt talat inte vad det är för fel på folk. Han hade lika gärna kunnat ge mig en bajskorv och be mig tolka den i text och diagram. Ungefär så tydlig var han i sina uppgifter.

Ett av dokumenten han lämnade över till mig hade han skrivit ut. Det innehöll hundratals siffror, som jag antar att han ville att jag skulle skriva av. Det hade ju underlättat både för honom och mig om han helt enkelt kunnat skicka över den digitala filen, men så långt tänkte han ju uppenbarligen inte själv. När jag sedan bad honom om den digitala filen suckade han bajsnödigt som om det vore jättejobbigt för honom att skicka över ett mail.

Jag fick varken lunch- eller fikarast och var bitter för det. Min enda glädje var att ju längre det tog för mig att få iväg dokumentet till leverantören, desto längre fick idioten till kollega sitta på kontoret under fredagkvällen och vänta på leveransen. Hoppas att leverantörernas maskiner gick sönder och att det tog riktigt jävla lång tid innan de kunde lagas.

/E

folk som ger dåliga och oönskade förslag

Jag hatar när leverantörer tycker att de kan komma med egna förslag på hur jobbet man skickar dem (som de följdaktligen ska tillverka för att sedan skicka tillbaka) ska se ut. Två exempel:

1. Jag skickade materialet till en leverantör. Efter ett tag hörde denne av sig.
"Ska det se ut såhär?" frågade han, vilket fick mig att undra om det blivit något fel på materialet jag skickade honom.
Efter att ha tittat på det han fått av mig, kunde jag konstatera att det var rätt material.
"Men det här är ju tråkigt! Det förra var mycket bättre! Jag tycker att ni borde använda det gamla materialet istället, det här är inte alls roligt." frustade han.

2. Idag fick jag ett mail med synpunkter och förslag på vad som skulle kunna göras bättre på ett material jag skickade imorse.
"Ni kan även använda fler färger, som till exempel svart bakgrund och vit text eller liknande", tyckte han.

Det är jättebra de gånger leverantörerna upptäcker fel och rapporterar detta, så att man kan göra om jobbet och få det rätt. Dock har de absolut inget att göra med hur vårt material ska vara rent utseendemässigt. Det finns regler för hur materialet ska se ut, vilket man borde veta om man jobbar som leverantör. Dessutom är det fruktansvärt irriterande när de uppenbart blinda leverantörerna kommer med förslag som skulle resultera i ett fruktansvärt kackigt jobb.

Så, till alla leverantörer som ger oönskade "förbättringsförslag": ta ert jävla Comic Sans och tryck upp det i röven tillsammans med alla blågula övertoningar och ClipArt-glödlampsgubbar och skona oss andra.

/E

min förre chef, del 2

Min föredetta chef äger det någorlunda lilla företaget jag jobbade på. Där fanns en tjänstebil. Dock var det ingen annan än chefen själv som fick använda sig av den utan att ha anmält sig flera dagar tidigare.

En gång skulle jag åka till ett möte ungefär en mil från jobbet. Chefen skulle samtidigt ha ett lunchmöte 10 minuters gånväg (knappt 5 minuter med cykel). Trots att jag bett om att få låna bilen flera dagar tidigare, blev han nu ytterst tveksam när det väl var dags för mötet. Han kunde alltså inte tänka sig att gå 10 minuter. Jag skulle inte bli förvånad om han helt seriöst funderade på att låta mig gå den där milen istället. Det hela slutade med att han lånade en annan anställds bil för att slippa röra på fläsket i onödan.

Ett tag efter att jag slutade på företaget skickade han ut ett meddelande till samtliga anställda på företaget där han förklarade hur företagsbilen skulle användas:

• Han såg bilen som sin privata löneförmån, eftersom det var han som underhöll den (tvättning, tankning, besiktning). Klart som fan att det var hans uppgift att sköta detta. Han använde den istället för sin egen bil för att ta sig till och från jobbet. Alltså spenderade han mest tid i och med fordonet. Det var dessutom hans företag.
• Om någon annan ville ha bilen var den personen tvungen att fråga om den några dagar i förväg, så att chefen skulle kunna planera hur han skulle ta sig till och från jobbet.
• Han såg helst att de andra anställda ställde upp med sina bilar, så i första hand kunde man fråga någon av dem. Han meddelade även att hans ärenden alltid gick först.
  

Att han förväntar sig att anställda ska ställa upp med sina privata bilar är galet. Det var hans företag, och jag förstår om han brann för att få det att fungera. Samtidigt förutsatte han att de anställda skulle gå över eld och vatten för hans företag. Jag har svårt att tro att företaget kommer att finnas kvar om 5 år. Jag väntar med spänning.

/E

Folk som smörar för mig när jag behöver vara arg.

Ibland behöver man vara riktigt jävla tokförbannad och ibland behöver man skrika och gapa för att det ska kännas bättre och så småningom gå över.
Hur jäkla irriterande är det inte då när personen man är arg på börjar fjäska. Där har man gått och bestämt sig för att vara förbannad och agera ut sin ilska och så går det bara inte! Visst, är man bara tillräckligt dödligt förbannad så gör smöret en bara ännu mer förbannad. Men det blir fan så mycket svårare att låta som en ilsken hyena när man blir bemött på ett trevligt sätt. Speciellt när smöret känns äkta och inte bara som en massa löjligt fjäsk som personen i fråga drar till med för att undvika konflikten från hell.

Det har snart gått två veckor sen jag inte fick min lön. Med andra ord, den har fortfarande inte kommit in på kontot. Allt för att lönekontoret, ja ni vet, slarvade bort mina tider och mitt kontonummer, och mitt namn och Gud vet vad.
Så idag bestämde jag mig för att ta saken i egna händer eftersom min chef inte verkar ha tillräckligt mycket stake för att skälla ut dem efter noter.

I tio minuter satt jag i telefonkö (Jag. Hatar. Telefonköer.), något som inte alls eggade upp min ilska ännu mera. Nejdå. Jag var lugn som en filbunke. Not.
När jag väl fick prata med en levande människa så visade hon sig vara vansinnigt tillmötesgående och hur trevlig som helst. Det var helt enkelt omöjligt för mig att gorma. Det var nästan så att jag hoppades på att de skulle ha slarvat bort min lön igen bara så att jag skulle få agera ut. Men inte. Lönen var på gång. Hon önskade mig en trevlig dag och jag önskade henne detsamma.

Så nu sitter jag här med sjukt mycket ilska inom mig och vet inte riktigt vad jag ska göra av den! Jag har fått vänta på min lön i TVÅ VECKOR och jag har ingen att skrika på.
What to do? What to do?!

Bombhot!

Om ni läser i kvällsposten att ett visst lönekontor blivit sprängt i luften...
Då vet ni. Ja, då vet ni att det är jag som varit i farten.
It's been one week sen löningsdagen. Har jag fått några pengar? Njetski.
And why is that? Jo, för att mitt satans jäkla lönekontor slarvat bort mina tider. Fan så less jag blir. Att slarva bort någons tider är ungefär som att leka med liv. Fy fan!
Som plåster på såren borde jag få några tusenlappar extra. Kommer det att inträffa? Säkert. I mina vildaste drömmar.

Gud förbannat!

/S

Otacksamma idioter.

Jag hjälper gärna till. Det är sån jag är som människa. Om någon ber om min hjälp så ställer jag upp. Svårare än så är det inte. Man är polare av en massa olika anledningar men dels för att finnas där och ställa upp i den mån man kan, vill och känner att man orkar.

Om jag gör något snällt för en annan människa, friend or foe, förväntar jag mig inte direkt lyxiga presenter, blommor och choklad i gengäld. Men ett litet tack skulle däremot sitta på sin plats. Ett tack och lite uppskattning. How hard can it possible be?! Jag bjuder trots allt på mig själv och mina egenskaper för att gå den andra till mötes. Jag har alltid trott och tänkt att, om jag gör nåt snällt för en annan människa så kanske någon finns där för mig när jag behöver det. Ge något gott och få något gott i gengäld - och med gott menar jag inte lyxmiddag eller konfektyr. Ni som har sett My name is Earl vet vad jag snackar om - karma.

Oavsett om det är en pizza jag bjuder på eller en tjänst jag gör för att någon bett mig så förtjänar jag faktiskt ett tack. Jag hade lika gärna kunnat låta bli men jag gjorde det för att vara snäll. Vad jag har insett är att folk praktiskt taget SUGER på att säga tack.

Jag minns en gång när jag gick på gymnasiet (seems like a hundred years ago), jag hade problem med något och min lärare hjälpte mig så gott han bara kunde. När vi något senare hade löst problemet och han visat mig några knep så, hör och häpna, tackade jag honom. Visst han skötte sitt jobb - gjorde vad han var där för att göra och fick betalt för det. Men nog fan förtjänade han ett tack alltid. Jag uppskattade hans hjälp och utan honom hade jag inte lärt mig. Bredvid oss sitter en av mina klasskamrater och kläcker ur sig; "S, du ska då alltid vara så förbannat fjäskig!". Fjäskig? Fjäskig?! Sen när blev det fjäskigt att säga tack?! Min lärare tog mig genast i försvar "Du, det är viss skillnad på att vara fjäskig och vara artig och tacksam!" Och då förstod jag att mitt lilla tack var vad som behövdes för att han skulle känna sig lite extra uppskattad. Jag har alltid varit väluppfostrad men sen den gången har jag varit extra noga med att inte glömma bort det där lilla, lilla ordet. Nåväl, det var bara en liten parentes...

På senaste har jag insett att jag bara har att göra med otacksamma idioter. Mina tjänster och min välvilja är fan inte värd ett skit. Det enda man får är tillfälligt fjäsk och vänlighet som är över i samma veva som man blivit utnyttjad färdigt. Och när man själv ber om något, ja då är det fan omöjligt att få någon hjälp. Det enda man möts av är tunga suckar. Jag ska fan sluta ställa upp. Ni kan ju återkomma med att be om min hjälp till det att ni skolat er i vett och etikett. Alla jäkla otacksamma surkukar och surfittor borde fan brännas på bål! Vid närmare eftertanke kanske jag borde dra en liten infestering redan ikväll. Det är ju trots allt Valborg. Det finns m.a.o lämpliga brasor i varenda stadsdel.

Screw you guys, I'm going home!

/S

ps. tack för ordet.

Parasiten i mitt öra a.k.a Glassbilen

Finns det något så öronskärande som glassbilen? I don’t think so.

Redan som liten avskydde jag glassbilsmelodin. När jag för en massa år sedan övningskörde med trafikskolan visade det sig att en av mina lärare extraknäckte som glassbilschaffis. Till min stora glädje hade hon en dag med sig en present till mig. En miniräknare i samma färg och form som en liten glassbil. Hon visade mig glatt hur man kunde trycka in en liten knapp och vips! så spelades glassbilens melodi upp. Inte bara en, utan två gånger. Kul. Jätteroligt. Hon visste naturligtvis att glassbilen var min trumhinnas värsta fiende och skrattade hjärtligt medan jag kämpad emot viljan att trycka ner den lilla miniräknaren i hennes vänstra öra.

Mitt fönster skallrar när glassbilen spelar sin melodi på gården utanför. När jag hör melodin, en sisådär fyra eller fem gånger (på rak!) så knyter sig mitt hjärta och jag vill skrika ut högt. Jag får liksom panik. Det slår aldrig fel. När jag hör glassbilen känner jag mig stressad, irriterad och skitförbannat - all in one.

Ibland undrar jag om den som kör glassbilen trycker på knappen några extra gånger på ren djävulskap. Någon som vet? Jag är tacksam om ni lämnar namn och adress så att jag kan göra en rejäl infestering. Utrota problemet så att säga. Egentligen behöver jag väl bara veta var stadens glassbilsgarage ligger så kan jag lösa problemet den vägen utan att blanda in chaufförerna.

Någon som är med mig?!

Destroy! Destroy! Destroy!

/S