behövande kontrollfreaks som får leveransrapporter på sina sms och dessutom inte fattar tekniken

Jag hatar funktionen på mobiltelefoner som innebär att en person som skickar sms får en leveransrapport när meddelandet är framme. Jag hatar även människorna som använder skiten.

Min 72-åriga farmor har lyckats med konststycket att ställa in denna funktion på sin mobiltelefon. Dock har hon inte förstått den till fullo. Exempel:

Farmor har tagit en mobilbild som hon skickar till min pappa med ett mms. Ingen förstår riktigt anledningen, men skitsamma. Någon sekund efter att meddelandet skickats får hon ett sms där det står att hennes meddelande har blivit just skickat.
- Nu har du fått ett mms! utropar hon glatt.
- Nej, det har jag inte, svarar pappa.
- Jo, det har du visst!
- Nej.
- Det står så här! Jag har precis fått ett meddelande där det står att du har fått bilden.
- Det har jag inte.

Efter ett tag får farmor ett till sms. Denna gång står det att sms:et i fråga har blivit levererat.
- Nu har du ju sett bilden! säger hon triumferande.
- Nej, det har jag inte, säger pappa som inte alls har fått någon bild.
- Jamen det står ju här att du har fått bilden.

På samma tema händer ungefär precis samma sak några dagar senare. Min farmor hade skickat ett grattis-sms till min mor som fyllde år. Eftersom min mamma inte är en 14-åring i behov av kärlek och bekräftelse via sms har hon sin mobiltelefon liggande i handväskan. Hon tittar alltså inte på den maniskt för att se om någon ringt eller skickat ett meddelande. På grund av detta missade hon att se farmormeddelandet på födelsedagen.

Dagen efter födelsedagen ringer farmor. Jag var inte med i början av samtalet, men jag gissar att detta hände (eftersom jag hörde min mammas del av konversationen):
- Hej, det är Gunnel*.
- Hej det är Yrsa**. Ja... grattis i efterskott då.
- Åh, tack.
- Men jag skickade ju ett grattismeddelande igår.
- Oj, tack! Ja, det har jag inte sett. Jag fick ett meddelande från Rut och Göran*** men sen har jag inte läst nåt mer.
- Men det står här att du har läst det.
- Jaha... nej, det har jag inte. Jag såg Rut och Görans meddelande, men sen har telefonen legat i handväskan resten av dagen. Jag ska genast kika.
- Jaha... men det står här i min telefon att du har läst det.

Mamma går och hämtar telefonen från väskan, och läser farmors (olästa) meddelande.
- Ja, titta här är det! Vad roligt, en groda som hoppar och så står det grattis...
- Men det såg du väl igår? Det var ju då jag skickade det.
När mamma tittar på mig med en blick som säger att hon vill döda farmor tar jag luren och försöker förklara för gamlingen vad som inte gått fram.
- Precis samma sak hände i söndags, kommer du ihåg? Du får ett meddelande när ditt meddelande har skickats. Sen får du ett meddelande som säger att det har kommit fram till den andres telefon. Men det betyder inte att den personen har läst meddelandet, försöker jag förklara.
- Jaså... jaha...

Så, varför har man den jävla funktionen? Uppenbarligen talar den ju inte om när det stackars förföljda offret som fått ett sms har läst skiten, utan när det dyker upp på dennes telefon. Vad har stalkern för nytta av att veta detta?

/E

*Fingerat mammanamn.
**Fingerat farmornamn.
***Fingerade faster med man-namn.

Folk som känner att de måste vara övertydliga till den grad att de sabbar skämt, roliga kommentarer och ALLT annat.

Okej.
Ibland undrar jag vad det egentligen är för muppar jag jobbar med.
Den ena vet inte hur man vinklar skärmen på en laptop och den andra vet inte varför sifforna på tangetbordet inte fungerar (ever heard of den lilla knappen kallad Num Lock?). Tillåt mig citera; "Tangentbordet mitt är trasigt". Sure. Men då är det ju som så att det inte slutar där. Det är hela sättet, bristen på humor, idiotin och framför allt deras tvångstanke som verkar lyda "jag måste vara övertydlig".

Jag: - Åh jag bara älskar när det ringer in indier, deras engelska är underbar!
Han: - Haha, jodå dom är nice!
Jag: - Allt jag vill säga är "Thank you, come again!" (här med tydlig indisk brytning)
Han: - Haha!
Här stannar han upp för att tänka efter. Han har fattat det roliga. Han har fattat vad jag syftar på. Vi lämnar det där. Vi delade något roligt. The moment is over. Men ändå så tar det inte slut där. Han öppnar munnen igen.
Han: - Precis som Apu!
Och han öppnar munnen igen.
Han: - I Simpsons!
...and again
Han: - Du vet...?

Jag dödar honom med blicken och går därifrån.


/S

Parasiten i mitt öra, del 2.

Jag lyssnar väldigt sällan på radio av den enkla anledningen att det bara spelas skitmusik. Markolio, E-type och Enrique-kråkan-Iglesias i strida strömmar, om och om och om och om igen. På senaste har jag dock valt att lyssna på radio när jag är ute och rör på köttet bara för att jag inte ska tänka för mycket. Ni förstår, jag är en grubblare modell värre och när jag lyssnar på musik går jag bara och tänker ner mig i sjukligt djupa funderingar som skulle kunna göra vilken bäbis som helst gråhårig på en halvtimme. Men så fort någon börjar prata så faller alla tankar bort och jag lyssnar med mina paraboler till öron istället. Jag lyssnar gärna på Rix Morronzoo eftersom att jag tycker att det är lagom hjärndött och lättsamt. Och visst, de spelar enbart öronbajs men det kan jag leva med. Problemet uppstår i reklampausen. Till mitt stora förtret har hemglass börjat med radioreklam. De tre första gångerna blev jag totalt överrumplad men nu vet jag precis när jag ska dra ut pluggarna. Gud förbjude hemglass.

/S

Goda vänners ”peptalk”

Jag fick nyligt veta att jag inte kommer bli kvar på avdelningen där jag nu jobbar. Blev istället erbjuden att börja på en annan avdelning. Då valet stod mellan en annan avdelning och att gå på gatan så valde jag naturligtvis den andra avdelningen. Dels för att jag tycker att det är kul med lite variation och utmaning och dels för att mina knän inte hade pallat av att blowa stakar dagarna i ända. Visst det finns ju knäskydd, men hur sexigt är det på en working girl egentligen?

Nåväl, glad i hågen berättade jag för en av mina vänner om avdelningsbytet. Ni vet, man vill ju gärna dela med sig av både glädjen och rädslan över att byta position. Dessutom var jag stolt då jag utklassat andra som också haft chans att få platsen. Jag var liksom snäppet vassare och det tycker jag var värt en hel del. Men ack så jag bedrog mig... Jag möttes av en femton minuter lång predikan om hur tråkig och hemsk och äckligt jävla dryg den nya avdelningen är. Alla som jobbar där drogs över samma kam, och det var banne mig inte en snäll kam. Jag blev så jävla lack! Vad är det egentligen för stil?

J says:
På den avdelning så är dom så sjukt dryg! Dom bara krökar och gökar och alla har satt på alla och Gud vet vad! /.../ Och så suger arbetsuppgifterna pung!
S says:
Jamen du, ärligt talat, antingen så byter jag till den här avdelningen eller så börjar jag hora, seriöst, vad tror du suger mest pung?

Det var som att han tyckte att arbetslöshet var att föredra före den avdelningen. Jag blev sur och loggade ut. Och långsint som jag är så har jag inte öppnat käften (läs: msn-fönstret) i den riktningen på en vecka. Om inte ens vänner ska peppa och stödja en, vem i helvete ska då göra det?! Fan själv eller? Tror jag måste rekrytera lite nya vänner. En sak är då säker, de ”gökande, krökande dryga svinen som tror sig veta bättre än alla andra” på den nya avdelningen är de första som jag tänker ge en ärlig chans! Så är det bara! Och ärligt talat, jag ser fram emot att börja där. Som fan!

Över & ut.

/S

När man jobbar som telefonist finns det en hel jävla lista med saker man hatar. Här följer smakprov.

1. Folk som andas högt. De riktigt flåsar i luren så håret fladdrar på andra sidan av min skalle. Darth Vader 3000.
2. Folk som inte kan prata. "Ingen kan mejla till jag". Jasså det säger du? Ingen kan mejla till du? Intressant.
3. Folk som gärna berättar för mycket. Jag är intresserad av att hjälpa dig med ditt problem, jag är dock inte din jourhavade kompis eller kurator som hjälper dig med personliga problem. Jag vill inte höra saker som involverar familjebråk, sjukhusvistelser eller sjukdomar.
4. Folk som inte fattar att jag är en levande människa, med känslor och allt vad det innebär. Att bli behandlad som att jag är en robot är inget jag uppskattar sådär särdeles mycket.
5. Folk som är nedlåtande och kallar mig "lilla vän" eller "lilla du" eller något annat som får mig att känna mig fem millimeter hög och näst intill obefintligt.

I övrigt så tycker jag väldigt mycket om mitt jobb och mina kunder.

/S

folk som inte kan planera

Jag hatar folk som inte kan planera, särskilt när deras oförmåga till planering inte drabbar dem själva utan mig. Vad är det för fel på dem?

Klockan 16 igår fick jag ett brådskande jobb. Det skulle vara färdigt idag. Det hela var ganska omfattande, och man tycker ju att killen som lämnade mig jobbet i alla fall kunde ha försökt att underlätta det hela för mig genom att lämna ifrån sig fullständiga uppgifter. Det var trots allt han som ville ha jobbet färdigt idag, medan jag ger blanka fan i det. Dock verkar han inte ha något i huvudet förutom tits 'n' ass, så jag har fått sitta och gissa mig till hans skit hela dagen.

Snart blir det blodbad på det här kontoret, bara så ni vet.

/E

folk som tycks klä ut sig utan att verka vara medvetna om det

För ett tag sedan köpte vi en lägenhet. Som brukligt såldes den av en mäklare. Problemet med den här mäklaren var att han såg ut att vara 15 år. Som om inte det vore nog hade han vuxenkläder på sig. Även någon form av mustasch var utodlad. Jag är dock inte säker på att det var en mustasch i ordets rätta bemärkelse. Den såg ut att växa ganska sporadiskt, så det skulle kunna ha varit lite för långt näshår.

Hur är det meningen att man ska kunna ta en sån kille seriöst? Om han inte jobbat för en väletablerad mäklarbyrå och lägenheten var snygg hade jag skrattat honom rakt i ansiktet, alternativt trott att det hela var någon form av avancerad Blocket-bluff.

Ingår det i hans arbetsuppgifter att odla moppemuscha för att verka äldre? Hans försök att verka seriös gjorde att jag ville peka på honom och hånskratta. Han såg ut som en 8-åring som klätt ut sig till sin morfar på en maskerad.

Ibland ser jag även människor med cowboyhatt. Vad fan är det frågan om?

/E