lördag 20 oktober 2007

Nätmobbing.

Jag älskar min blogg. Min vanliga blogg. Ni vet, där jag är jag och ingen annan. Jag har tagit hand om den och mina läsare som om de vore mina finaste husdjur. Gett av mig själv, roat från stund till stund och blandat texten med bild för att lätta upp. Jag har haft den sen tre år tillbaka och vant mig vid att den finns där när jag behöver ventilera, vara kryptisk eller bara dela med mig.

Men så för ett tag sen började jag få smutsiga kommentarer. Den sortens kommentarer man inte vill ha. Den sortens kommentarer som kommer från en mycket sjuk människa med för mycket fritid. Eller kanske från en helt frisk människa med alldeles för lite att göra.

De här kommentarerna har absolut ingenting med någonting att göra förutom att de skriker ut ord som hora, slyna, idiot och andra ord och meningar som får en att vilja blunda och aldrig mer öppna ögonen.

Okej att jag skriver för allas ögon men en del smällar (i det här fallet kommentarer) ska man väl ändå inte behöva ta? Jag är trots allt löjligt harmlös. Kommentarsfältet kan inte längre vara öppet och jag tror inte att jag kommer att kunna öppna det igen. Någonsin. För jag ser, jag ser att den här människan är inne i princip varenda dag. Väntar, det är vad den här människan gör. Väntar på att jag ska sakna mina vänners kommentarer för mycket och öppna upp igen.

Det här är ingen jag känner. Ingen jag ens vet vem det är. Bara en människa som fått för sig att han eller hon ska göra mitt bloggande liv surare än surt.

Min blogg är ju JAG, hur ska jag någonsin kunna starta en ny när den jag har är så väletablerad i mig, mitt hjärta och de som läser...

Så idag hatar jag så det gör ont i både tänder och tår. Jag hatar för kung och fosterland. Jag hatar, hatar, hatar, HATAR det faktum att somliga har alldeles för mycket fritid och att folk kan mobba på ett så löjligt och anonymt sätt. Jag hatar att jag inte längre kan vara jag på min egen blogg där vänner som inte finns nära mig läser vad jag gör när vi inte har tid att prata...

AAAAAAAAAAAAAAHHHHHHhhhhhhhhhhhhhhh! JAG BLIR SÅ ARG! Om jag hade den där människan framför mig så skulle jag gå lös på honom/henne med första bästa tillhygge om det så vore en liten slö jävla nagelsax.

/S

tisdag 25 september 2007

Vett och etikett!

När man ringer in till en kundtjänst och blir hjälpt så säger man, om man har lärt sig något om vett och etikett, "tack!". Och när man blir tackad av en kund så tycker jag att det enda korrekta är att säga "tack själv!". Samtalet får ett fint avslut och kunden är nöjd.

Då är frågan: vad tänker egentligen den som istället för tack själv säger varsågod? Är inte det lite drygt? Jag tycker personligen att det låter ruskigt drygt och överlägset. Visst, man har hjälpt kunden, men samtidigt är det ju det man är till för. Utan kunder så skulle man inte ha något jobb. Så man tackar helt enkelt kunden i gengäld. Tack själv = tack för att du ringde in, tack för att du ger mig ett jobb.

Han har inte fattat det. Han ger mig gråa hår. Han driver mig till vansinne. Jag vill leta rätt på en stekpanna och banka den i huvudet på honom. Hårt och länge.

/S

begärt/begjort.

"Jag begjorde det förra veckan."
"Kunden hade begjort det."

Jag trodde, om jag ska vara ärlig, att hon råkade säga fel första gången. Andra gången också. Tredje gången insåg jag att hon verkligen tror att det heter begjort. Inte begärt.

Finns det någon vettig svensklärare där ute som kan förklara för mig om man kan säga begjort istället för begärt? Mig veterligen är damen svenskare än svensk och har läst svenska hela sitt liv.

Varför lär sig folk aldrig? Och varför blir de så sura när man försöker hjälpa dem? Förstår de inte att de bli idiotförklarade?

/S

fredag 14 september 2007

folk som drar alla med samma namn över en kam

Vi är två personer på mitt kontor som heter E. Vi har väldigt olika arbetsuppgifter. Trots detta händer det ibland att personerna som sitter i växeln på företaget kopplar hennes samtal till mig. Första gången trodde jag att det berodde på att de inte kunde hålla isär oss och våra arbetsuppgifter. Det var helt fel. Låt mig illustrera det hela:

- Hej det är E.
- Ja, hej! Jag ringer från Byggföretaget och den här nya skärbrädan till ert kök... när ska den levereras?
- Åh, det var nog E Karlsson du skulle prata med. Hon sitter tyvärr i möte.
- Ja, de sa det i växeln också, men de tänkte att det nog gick lika bra med dig.

Detta för att vi båda heter E! Jag vet ingenting om skärbrädor, oljor till golv och sånt som den andra E håller på med. Hur fan tänker personerna i växeln?

/E

torsdag 13 september 2007

bristen på hat

Ibland hatar vi mycket och ibland bara lite. Det har du säkert märkt om du, mot förmodan, läst den här bloggen tidigare. Det har förstås att göra med dagens irritationsmoment, nattens sömn och den nuvarande blodsockernivån. Därför ber jag nu om inspiration. Ge oss ställen och situationer där hatet börjar koka.

/E

P.S. Jag bloggar gärna om irriterande barn, stökiga män, inkompetenta kollegor och bajs. Om du kan kombinera dessa på något sätt är det naturligtvis optimalt.

tisdag 11 september 2007

inkompetenta idioter som mörkar

Igår skulle jag plasta in ett papper. Konstigt nog gnisslade lamineringsmaskinen mystiskt. Jag lyfte lite på skyddslocket, och runt valsarna satt två papper helt fast. Någon stjärna hade alltså lyckats få papperen att fastna runt den varma valsen, för att sedan lämna det där.

Stjärnan hade sedan antingen:
1. Inte märkt att detta hänt (vilket i sig känns otroligt).
2. Märkt detta hänt för att sedan tänka "det är sånt som händer" och sedan strunta i det.
3. Märkt att detta hänt, försökt få ut papperet, misslyckats och sedan inte sagt något till någon på grund av sårad manlig stolthet.

Jag gissar på alternativ nummer tre. Det intressanta är dock vad en människa tror händer efter att han klantat fast papper i en lamineringsmaskin. Maskinen blir varm, plast smälter och papper brinner. Är det jättesvårt att räkna ut? Även om maskinen nu inte skulle börja brinna så är det inte svårt att förstå att den blir förstörd om inget görs åt problemet.

Är jag den enda på detta ställe med hjärna?

/E

måndag 10 september 2007

pojkvänskompisar

Förra helgen flyttade vi in i nya lägenheten. Det var minst sagt uttröttande. Denna helg fick vi besök av två av pojkvännens kompisar. Det var, om möjligt, ännu mer uttröttande.

Den ena kompisen, låt oss kalla honom Pelle, är väldigt trevlig. Han kan uppföra sig som folk. Han förstår innebörden av att fyra personer tillbringar en helg i en liten tvåa på 42 kvadratmeter. Pelles packning sprids inte ut över lägenheten och han försöker plocka bort efter sig.

Den andra kompisen, låt oss kalla honom Lucifer, är egentligen också ganska trevlig. Dock innehar han inte riktigt Pelles färdigheter när det gäller att kunna tolka situationer. Han påminner på allt för många sätt om hur min lillebror betedde sig innan han flyttade hemifrån.

Min pojkvän, låt oss kalla honom Manfred, tycker inte att det gör särskilt mycket att lägenheten ser ut som en sprängd sopsäck. Det är sånt som hör till när man är några fler än vanligt hemma, menar han.

I lördags bestämde jag mig för att börja hata Lucifer. Anledningarna:

  • Alla var bakfulla. Alla utom Lucifer var på benen. Han gick inte upp förrän Manfred kokat ägg, kommit tillbaka från affären med färskt bröd, bryggt kaffe och dukat upp frukosten.
  • Min semidyra finjuice dracks upp. Inte av mig, utan av de andra. Jag fick 1 cm finjuice i mitt glas, och hänvisades sedan till fuljuicen som Manfred köpt för att "Lucifer dricker så mycket juice". Aldrig i livet att jag dricker fuljuice. Redan där var min dag förstörd.
  • Efter juicen kunde inte Lucifer ens försöka ta bort sitt eget porslin.
  • Vårt duschdraperi räcker 1-2 cm nedanför badkarskanten. Om man inte förstår hur man duschar i badkaret blir det därför väldigt blött. För att minimera vattnet på golvet sätter man därför draperiet innanför badkarskanten. Man duschar absolut inte med duschmunstycket fastsatt på väggen, utan håller det i handen. Detta är något även hjärndöda skulle förstå. Det man dock först och främst gör är att se till att golvhandduken man sedan ska torka golvet med inte blir blöt. Den blir blöt om den hänger på badkarskanten och det dessutom är stendumme Lucifer som duschar. Det mest intressanta med hela Lucifers duschningsteknik är att han 1. inte reagerar på att det hänger en handduk över badkarskanten, 2. inte ens försöker torka golvet som nu är översvämmat och säkerligen genererat andra gradens vattenskador hos grannen under.
  • Lucifer lånade Manfreds skäggtrimmer. Detta utan att sedan städa bort skäggresterna i handfatet.
Allmänna anledningar till att hata min pojkvän och hans kompisar:
  • Ingen tycks förstå att ölburkar inte behöver stå framme, och att vi faktiskt har en påse att lägga dem i.
  • När Manfred får herrbesök röker han. Jag hatar folk som röker, vilket gör att jag även hatar Manfred dessa gånger.
  • De blir väldigt högljudda när de är berusade, vilket jag råkade ut för under fredagen. Vi åt middag och jag hade Manfred & Co till vänster. Jag kommer aldrig att kunna använda mitt vänstra öra igen.
  • När Pelle hade stuckit fanns bara Lucifer kvar. Jag längtade tills han skulle åka. En halvtimme innan han försvann dök Kasper upp! Kasper gick aldrig. Han snyltade frukost istället.
/E