min förre chef, del 4

Det här inlägget skrivs av tre anledningar;
1. Jag hatar min före detta chef.
2. Jag hatar överkamningar och andra sätt att försöka dölja en flint.
3. Jag hatar när folk krisar och försöker klä sig på ett sätt som varken passar deras ålder eller personlighet.

Min före detta chef var kring 35 år gammal. Jag träffade honom några år innan jag började jobba på företaget. Då var han klädd som en bankir. Struken skjorta och normala byxor. När jag började arbeta på hans företag hade dock ålderskrisen hunnit slå till.

Det första jag möttes av när jag klev in i fikarummet på min första dag var en flint omgiven av för långt och för tunt hår. Under fjunen fanns min chef. Han var iklädd streetkläder. När han vände sig mot mig såg jag att han odlat bockskägg av Backstreet Boys-typen. Jag kvävde, med nöd och näppe, ett hånskratt och hälsade på honom som om han vore en normal människa.

Från att ha gått omkring i någon slags kostym försökte han föryngra sig genom att köpa nya sneakers och dra på sig Cheap Mondays. Visst, det kan passa en 35-åring. Dock inte en som ser ut som en blandning mellan Screech från Pang i Plugget, en hårig pung (en kollega påpekade för mig att hans bockskäggshaka liknade den hängigaste delen av det manliga könsorganet) och den mörke solglasögonkillen från Backstreet Boys.

Föryngringen genomgick olika faser. En sommardag såg jag honom med nyblonderade slingor och hår slickat mot huvudet. Han hade börjat använda plattång. Jag vet inte vad det var med honom, men någonstans vägrade han inse att man inte kan dölja en flint genom att försöka avleda uppmärksamheten från den genom crazy hår. Det är som att försöka dölja en elefant genom att klä den i en rosa fjäderboa. Det är fortfarande alldeles uppenbart att det finns en elefant under boan.

Mitt råd till honom:

• Raka av dig håret, alternativt skaffa en hatt som du inte under några omständigheter alls avlägsnar från ditt huvud.
• Gå tillbaka till skjort- och kostymfasen. Du lurar ingen. Inte ens en blind och döv 98-åring skulle ta dig för en hiphop-älskande skatare.
• Ta bort skägget. Ingen passar i bockskägg, och särskilt din haka gynnas inte av att vara hårig.

/E

den eviga honungsburken

Min sambo slänger aldrig förbrukade saker. Jag vet inte om det är ett medvetet ställningstagande från hans sida, men i vilket fall förstår jag inte vitsen med det och hela idén med att aldrig slänga skräp är något av en nagel i ögat på mig.

Exempel:
Igår när jag kom hem hade han städat. Lägenheten var ren och fin och luktade gott. Dock stod en tom honungsburk i fönstret. Han vill alltid ha framme sin honungsburk, medan jag försöker städa bort den så gott det går. Det är ingen fin burk, och den behöver ju inte stå framme bara för att den används varje dag. Det är ju inte som om mina underkläder ligger strategiskt placerade över hela lägenheten bara för att jag byter dem varje dag. Dock är det en sak att ha en honungsburk med innehåll stående framme. Att lämna den framme bara för att man inte orkar ta bort den är, däremot, en helt annan sak.

Det hela upprepas dagligen med andra prylar. När det gäller posten lämnas de sprättade kuverten på köksbordet. De tomma toapappersrullarna lämnas ofta på tvättstället eller badrumsgolvet. Igår skulle jag använda en fryspåse. Påskartongen fanns där den skulle. Tom. Planerar han att köpa fulpåsar från Euroshopper och smyga in dem i finpåsarnas påskartong för att mörka? Jag förstår inte. Lämnar han detta till mig, eller planerar han att göra en raid och plocka bort allt om tre veckor när han har en ledig dag utan något annat inplanerat?

Som om inte det hela vore nog har han precis fått den fula ovanan att lägga alla sina använda strumpor i en hög i vardagsrummet. Den mest naturliga platsen att lägga smutsiga sockor på.

Jag vet inte vad jag ska göra, eftersom jag vägrar plocka bort efter honom. När det gäller toarullarna brukar jag lägga dem i hans necessär för att han ska förstå att de inte ska ligga på golvet. Det här verkar faktiskt fungera. Dock ryms inte honungsburken i necessären, och på grund av hans magiska fotsvett vågar jag inte ta i strumporna av ren självbevarelsdrift.

Är det här något som drabbar andra?

Folk som varken kan, vet eller borde få ha kvar sitt jobb.

Idag ringde jag min hyresförvaltare för att få reda på lite information kring mitt hyreskontrakt. Hemsidan var till noll hjälp och jag är glad att jag ens hittade ”rätt” nummer att ringa.

Glad i hågen ringde jag det nummer som lät mest rätt. Jag kopplades då till Västerås. Det var inte rätt, nej. Kvinnan som svarade var dock trevlig och gav mig både namn och nummer till min kontaktperson. Jag ringde – inget svar.

Jag ringde igen. Inget svar.

Efter många om och men ringde jag istället växeln för första gången och sa vad det gällde. Jag kopplades vidare… Till Västerås. Och nej, det var inte rätt. Men det visste jag redan.
Jag fick ytterligare ett nummer att ringa. Så dessa två rätta nummer har jag matat idag – om och om och om igen. Utan resultat.

Framåt tresnåret bestämde jag mig för att återigen ringa till växel. (Jag hade då försökt få svar sedan niotiden på morgonen.) Jag upprepade mig och förklarade vad det handlade om och förklarade att jag hade fått två nummer. Varav det ena gick till en viss Kalle Anka.

”Nej, det är inte han som har med det här att göra. Om du vill komma rätt så måste du ringa det här numret till en viss Kajsa Anka i Stockholm. Det är hon som har hand om det här ärendet. Inte Kalle Anka. Inga sådana här ärende har vi att göra med lokalt!”

Hon var en riktigt dunderfitta och stod på sig även fast jag upprepade gånger sa att jag fått numret till Kalle Anka från två andra ställen och att hyresgäster innan också hade haft kontakt med rätt människa i rätt stad. Dvs MIN stad. Inte Stockholm och inte Västerås och inte Antarktis för den delen heller.

En superfitta deluxe var hon i alla fall och sa att jag skulle ringa Kajsa Anka. Kajsa Anka hade telefontid mellan 9-12.

Det slutade med att jag var på lipgränsen och hade feta planer på att spränga hela förvaltningen i luften med en rejäl laddning dynamit.

Hur som helst så slog jag mig ner bredvid min kollega. Denne såg att jag såg trumpen och totalt uppgiven ut och plockade upp luren för att på nytt ringa växeln till min hyresförvaltare. Han sa vad saken gällde, dvs EXAKT samma sak som jag sagt 5 minuter innan när jag ringde. Genast blev han kopplad. Behöver jag säga till vem han kopplades?

Just det, Kalle Anka.

Inte till Stockholmskontoret, inte heller till Västeråskontakten utan till Kalle Anka. Belägen i staden våran och nära till hands. Det var ju nämligen Kalle Anka som hade svaren på frågorna som min kollega ville ställa. Dvs, mina frågor. Mina frågor som jag hade nämnt just precis innan. Han sa till och med vilken gata det gällde. MIN gata.

Nu var det bara så att Kalle Anka var ute för tillfället så Fitthelvetet frågade om min kollega ville ha numret.

”Nej för i helvete. Det har vi redan. Nu får du fan se till att han ringer följande nummer snarast och svarar på en av hyresgästernas frågor. Vi har ringt i tre dagar och försökt säga upp lägenheten. Vad begär ni att man egentligen ska göra?? Sluta betala fakturorna på en gång eller?!”

"Nej" Självklar inte! Vill ni säga upp lägenheten så måste ni ju prata med Kalle Anka för det är han som har hand om alla frågor kring gatan i fråga!"
Jävligt konstigt kan jag tycka eftersom jag sa exakt samma gata innan och då fick jag svaret att Kalle Anka inte hade ett skit med den gatan att göra.

Nu späddes det ju på lite extra men hej bara vad bra det kändes!

Jag kan då säga en sak, den växelfittan borde banne mig få brinna i helvetet samtidigt som hon får någon slags ”akupunktur” med väldigt stora och vassa nålar.

FY FAN!

Jag är så SUR!

/S

Babianer som tar studenten!

I fredags på kvällen hade jag, i minst en timme eller två, undrat varför det lät som att galna rabiessmittade babianer hade tjejslagsmål och allsång i kvarteret. Jag hade under dagens lopp läst minst tre inlägg om högljudda studenter och även sett nåt tjosan på aftonblaskan om att det var studenttider på G.

En timme senare föll polletten ner (jag har aldrig påstått att jag är snabbtänkt).

Galna rabiessmittade babianer i tjejslaggis och allsång = dygnetruntfestande lyckliga studenter.

Jävlar vilken enorm lungkapacitet de har!

/S

studenter som tar studenten

Sällan är jag så uppfylld av hat gentemot enskilda grupper av personer som jag är i början av juni. Jag hatar oväsen och därför hatar jag även studenter.

Jag hatar hur de sjunger "för vi har tagit studenten" när de är på krogen. Vi ser att ni har tagit studenten. Ni har mössorna på er. Normalbegåvade människor går inte runt med studentmössa om de inte tagit studenten tidigare samma dag.

Jag hatar hur de sjunger "fy fan vad vi är bra". Det är ingen särskilt stor prestation att ta studenten. Varenda jävla lodis som kan stava sitt namn kan göra det. Att hålla käften och inte störa andra är en större prestation än att ta studenten.

Jag hatar hur studenterna här går runt i studentmössor i en månad innan de tagit studenten. Studentmössan har man på sig under examensdagen, sen sätter man den på vinden.

De åker runt på lastbilsflak som en flock grisar på väg mot slakt. Sorgligt nog verkar de inte inse att den liknelsen är mer bokstavlig än man skulle kunna tro.

Imorgon kommer de vakna upp arbetslösa och bakfulla hemma hos sina föräldrar. Sug på den, ni.

/E

folk som talar med mig som om jag vore 5 år

Jag fick precis ett mail. En man vill att jag ska skicka honom en bild. Detta är alltså jobbrelaterat, inte något nasty.

I sitt mail talar han om för mig att "i den här branschen har vi tyvärr alltid korta bollar, så det vore fint om du kan ta i detta ganska omgående".

Som jag sagt tidigare hatar jag när folk vill att jag ska prioritera dem först när jag har andra saker att göra. För det andra: Vi arbetar i samma bransch, så kom inte till mig och snacka bollar. Jag är medveten om dina korta bollar. Det är inget du behöver tala om för mig, gubbjävel.

/E

folk som snor plastpåsar

Maria gav oss tips angående butikshat. Jag blev genast inspirerad. Tack!

Jag hatar folk som sätter i system att sno butikens plastpåsar. Det händer ofta att personen som står framför mig i kön glömmer bort att förse sig med påsar. Konstigt nog händer det ofta pensionärer, dvs. personer som har handlat på Ica i 70 år och därför borde ha förstått systemet och fått in den rätta snitsen när det gäller plastpåsarna. I och för sig kanske det är just det de har.

Men det slår aldrig fel. Pensionären (eller affärsmannen som ser rik och viktig ut) betalar och låtsas sedan upptäcka att plastpåsen för 1:- glömdes bort. Sedan frågar de expediten om det är okej att ta tre påsar. Ibland säger expediten nej, och då skrattar jag inombords. Jag flinar när jag tänker på hur tanten i fråga surar ihop totalt för att stöldgodset som egentligen skulle användas till äckliga bröstkarameller nu hamnar hos dess rättmätiga ägare.

Var går gränsen för pensionärerna?
"Du, jag glömde att ta en toapappersbal, är det okej om jag tar en nu bara och går ut bakvägen?"
"Du, jag glömde helt och hållet att handla något överhuvudtaget. Egentligen har jag en diger shoppinglista. Jag går in och hämtar grejerna, sen kan jag gå ut genom den stängda kassan så inte de andra i kön behöver stå och vänta på mig. Du kan ju säga till vakterna att jag redan gått genom kassan så att de inte tror att jag snor något."

/E