tisdag 11 september 2007

inkompetenta idioter som mörkar

Igår skulle jag plasta in ett papper. Konstigt nog gnisslade lamineringsmaskinen mystiskt. Jag lyfte lite på skyddslocket, och runt valsarna satt två papper helt fast. Någon stjärna hade alltså lyckats få papperen att fastna runt den varma valsen, för att sedan lämna det där.

Stjärnan hade sedan antingen:
1. Inte märkt att detta hänt (vilket i sig känns otroligt).
2. Märkt detta hänt för att sedan tänka "det är sånt som händer" och sedan strunta i det.
3. Märkt att detta hänt, försökt få ut papperet, misslyckats och sedan inte sagt något till någon på grund av sårad manlig stolthet.

Jag gissar på alternativ nummer tre. Det intressanta är dock vad en människa tror händer efter att han klantat fast papper i en lamineringsmaskin. Maskinen blir varm, plast smälter och papper brinner. Är det jättesvårt att räkna ut? Även om maskinen nu inte skulle börja brinna så är det inte svårt att förstå att den blir förstörd om inget görs åt problemet.

Är jag den enda på detta ställe med hjärna?

/E

måndag 10 september 2007

pojkvänskompisar

Förra helgen flyttade vi in i nya lägenheten. Det var minst sagt uttröttande. Denna helg fick vi besök av två av pojkvännens kompisar. Det var, om möjligt, ännu mer uttröttande.

Den ena kompisen, låt oss kalla honom Pelle, är väldigt trevlig. Han kan uppföra sig som folk. Han förstår innebörden av att fyra personer tillbringar en helg i en liten tvåa på 42 kvadratmeter. Pelles packning sprids inte ut över lägenheten och han försöker plocka bort efter sig.

Den andra kompisen, låt oss kalla honom Lucifer, är egentligen också ganska trevlig. Dock innehar han inte riktigt Pelles färdigheter när det gäller att kunna tolka situationer. Han påminner på allt för många sätt om hur min lillebror betedde sig innan han flyttade hemifrån.

Min pojkvän, låt oss kalla honom Manfred, tycker inte att det gör särskilt mycket att lägenheten ser ut som en sprängd sopsäck. Det är sånt som hör till när man är några fler än vanligt hemma, menar han.

I lördags bestämde jag mig för att börja hata Lucifer. Anledningarna:

  • Alla var bakfulla. Alla utom Lucifer var på benen. Han gick inte upp förrän Manfred kokat ägg, kommit tillbaka från affären med färskt bröd, bryggt kaffe och dukat upp frukosten.
  • Min semidyra finjuice dracks upp. Inte av mig, utan av de andra. Jag fick 1 cm finjuice i mitt glas, och hänvisades sedan till fuljuicen som Manfred köpt för att "Lucifer dricker så mycket juice". Aldrig i livet att jag dricker fuljuice. Redan där var min dag förstörd.
  • Efter juicen kunde inte Lucifer ens försöka ta bort sitt eget porslin.
  • Vårt duschdraperi räcker 1-2 cm nedanför badkarskanten. Om man inte förstår hur man duschar i badkaret blir det därför väldigt blött. För att minimera vattnet på golvet sätter man därför draperiet innanför badkarskanten. Man duschar absolut inte med duschmunstycket fastsatt på väggen, utan håller det i handen. Detta är något även hjärndöda skulle förstå. Det man dock först och främst gör är att se till att golvhandduken man sedan ska torka golvet med inte blir blöt. Den blir blöt om den hänger på badkarskanten och det dessutom är stendumme Lucifer som duschar. Det mest intressanta med hela Lucifers duschningsteknik är att han 1. inte reagerar på att det hänger en handduk över badkarskanten, 2. inte ens försöker torka golvet som nu är översvämmat och säkerligen genererat andra gradens vattenskador hos grannen under.
  • Lucifer lånade Manfreds skäggtrimmer. Detta utan att sedan städa bort skäggresterna i handfatet.
Allmänna anledningar till att hata min pojkvän och hans kompisar:
  • Ingen tycks förstå att ölburkar inte behöver stå framme, och att vi faktiskt har en påse att lägga dem i.
  • När Manfred får herrbesök röker han. Jag hatar folk som röker, vilket gör att jag även hatar Manfred dessa gånger.
  • De blir väldigt högljudda när de är berusade, vilket jag råkade ut för under fredagen. Vi åt middag och jag hade Manfred & Co till vänster. Jag kommer aldrig att kunna använda mitt vänstra öra igen.
  • När Pelle hade stuckit fanns bara Lucifer kvar. Jag längtade tills han skulle åka. En halvtimme innan han försvann dök Kasper upp! Kasper gick aldrig. Han snyltade frukost istället.
/E

tisdag 4 september 2007

stockholmare

Jag hatar stockholmare. De tror att de är bättre än alla andra bara för att de bor/är uppvuxna i en stad vars luft ger en svart snor.

Min gymnasieskola var väldigt bra. Vi hade bra utrustning och bra lärare. Trots det påstod en kompis från Stockholm att våra lärare inte kunde ett dyft. Att de var sämre än andra lärare eftersom de utbildats "på landet". Han trodde att kamerorna vi använde på fotolektionerna var någon form av begagnade lådkameror från den senare delen av 1800-talet. Till sist visade det sig att det var precis tvärtom. På hans skola fotade de med håliga lådor medan vi höll oss med de bästa Canon-kamerorna på marknaden. Trots detta vägrade han att inse att skolan jag gick på var minst lika bra som hans. Att det ställs samma krav på skolorna runt om i landet och att de inte skiljer sig särskilt mycket från varandra.

För ett tag sedan hade ett annat kontor på företaget jag jobbar hos fest. Kontoret ligger i min hemstad, dvs. "på landet". På mitt kontors fest serverades Bacardi och champagne. Vårt kontors festfixare pratade med det andra kontorets festfixare för att ge tips. Han menade att "folk här dricker bara Bacardi... men ni kan ju köra Xider, det är mycket billigare" samt "ert klientel är nog mer öldrickarfolk... här är det drinkar som gäller". Allt jag ville var att skrika åt honom att släpa sitt småländska arsle hem till landet och få lite verklighetsuppfattning istället för att sitta och bete sig som om stureplansmänniskor är med värda än andra. Åk hem och lyssna på Blümchen och drick en öl när ingen ser, jävla apa.

En annan från kontoret hade varit på festen "på landet". Det lektes lekar och hon menade att det inte hade funkat här. Visst, jag gillar inte heller att leka lekar. Men lekar är fan så mycket bättre än att kontorsknulla med backslicks och spruta champagne tills armarna domnar.

En tredje kollega utropade "neeeej, vad gulligt!" när hon fick höra om en stad "på landet" vars tidning kom ut endast tre gånger i veckan. Vad ska de skriva om då? Om en stad bara har några tusen invånare förekommer förhoppningsvis inte våldtäkter och bankrån varje dag.

Stockholmsfenomen jag hatar:

  • Stockholmare säger inte "skitkul" om något som är väldigt roligt. De säger "nejmen guuud, vad fantastiskt kul!".
  • Stockholmare säger inte "skitfint" om ett snyggt plagg. De säger "vilken sagolikt söt klänning!".

/E

måndag 27 augusti 2007

behövande kontrollfreaks som får leveransrapporter på sina sms och dessutom inte fattar tekniken

Jag hatar funktionen på mobiltelefoner som innebär att en person som skickar sms får en leveransrapport när meddelandet är framme. Jag hatar även människorna som använder skiten.

Min 72-åriga farmor har lyckats med konststycket att ställa in denna funktion på sin mobiltelefon. Dock har hon inte förstått den till fullo. Exempel:

Farmor har tagit en mobilbild som hon skickar till min pappa med ett mms. Ingen förstår riktigt anledningen, men skitsamma. Någon sekund efter att meddelandet skickats får hon ett sms där det står att hennes meddelande har blivit just skickat.
- Nu har du fått ett mms! utropar hon glatt.
- Nej, det har jag inte, svarar pappa.
- Jo, det har du visst!
- Nej.
- Det står så här! Jag har precis fått ett meddelande där det står att du har fått bilden.
- Det har jag inte.

Efter ett tag får farmor ett till sms. Denna gång står det att sms:et i fråga har blivit levererat.
- Nu har du ju sett bilden! säger hon triumferande.
- Nej, det har jag inte, säger pappa som inte alls har fått någon bild.
- Jamen det står ju här att du har fått bilden.

På samma tema händer ungefär precis samma sak några dagar senare. Min farmor hade skickat ett grattis-sms till min mor som fyllde år. Eftersom min mamma inte är en 14-åring i behov av kärlek och bekräftelse via sms har hon sin mobiltelefon liggande i handväskan. Hon tittar alltså inte på den maniskt för att se om någon ringt eller skickat ett meddelande. På grund av detta missade hon att se farmormeddelandet på födelsedagen.

Dagen efter födelsedagen ringer farmor. Jag var inte med i början av samtalet, men jag gissar att detta hände (eftersom jag hörde min mammas del av konversationen):
- Hej, det är Gunnel*.
- Hej det är Yrsa**. Ja... grattis i efterskott då.
- Åh, tack.
- Men jag skickade ju ett grattismeddelande igår.
- Oj, tack! Ja, det har jag inte sett. Jag fick ett meddelande från Rut och Göran*** men sen har jag inte läst nåt mer.
- Men det står här att du har läst det.
- Jaha... nej, det har jag inte. Jag såg Rut och Görans meddelande, men sen har telefonen legat i handväskan resten av dagen. Jag ska genast kika.
- Jaha... men det står här i min telefon att du har läst det.

Mamma går och hämtar telefonen från väskan, och läser farmors (olästa) meddelande.
- Ja, titta här är det! Vad roligt, en groda som hoppar och så står det grattis...
- Men det såg du väl igår? Det var ju då jag skickade det.
När mamma tittar på mig med en blick som säger att hon vill döda farmor tar jag luren och försöker förklara för gamlingen vad som inte gått fram.
- Precis samma sak hände i söndags, kommer du ihåg? Du får ett meddelande när ditt meddelande har skickats. Sen får du ett meddelande som säger att det har kommit fram till den andres telefon. Men det betyder inte att den personen har läst meddelandet, försöker jag förklara.
- Jaså... jaha...

Så, varför har man den jävla funktionen? Uppenbarligen talar den ju inte om när det stackars förföljda offret som fått ett sms har läst skiten, utan när det dyker upp på dennes telefon. Vad har stalkern för nytta av att veta detta?

/E

*Fingerat mammanamn.
**Fingerat farmornamn.
***Fingerade faster med man-namn.

fredag 17 augusti 2007

Folk som känner att de måste vara övertydliga till den grad att de sabbar skämt, roliga kommentarer och ALLT annat.

Okej.
Ibland undrar jag vad det egentligen är för muppar jag jobbar med.
Den ena vet inte hur man vinklar skärmen på en laptop och den andra vet inte varför sifforna på tangetbordet inte fungerar (ever heard of den lilla knappen kallad Num Lock?). Tillåt mig citera; "Tangentbordet mitt är trasigt". Sure. Men då är det ju som så att det inte slutar där. Det är hela sättet, bristen på humor, idiotin och framför allt deras tvångstanke som verkar lyda "jag måste vara övertydlig".

Jag: - Åh jag bara älskar när det ringer in indier, deras engelska är underbar!
Han: - Haha, jodå dom är nice!
Jag: - Allt jag vill säga är "Thank you, come again!" (här med tydlig indisk brytning)
Han: - Haha!
Här stannar han upp för att tänka efter. Han har fattat det roliga. Han har fattat vad jag syftar på. Vi lämnar det där. Vi delade något roligt. The moment is over. Men ändå så tar det inte slut där. Han öppnar munnen igen.
Han: - Precis som Apu!
Och han öppnar munnen igen.
Han: - I Simpsons!
...and again
Han: - Du vet...?

Jag dödar honom med blicken och går därifrån.


/S

torsdag 16 augusti 2007

Parasiten i mitt öra, del 2.

Jag lyssnar väldigt sällan på radio av den enkla anledningen att det bara spelas skitmusik. Markolio, E-type och Enrique-kråkan-Iglesias i strida strömmar, om och om och om och om igen. På senaste har jag dock valt att lyssna på radio när jag är ute och rör på köttet bara för att jag inte ska tänka för mycket. Ni förstår, jag är en grubblare modell värre och när jag lyssnar på musik går jag bara och tänker ner mig i sjukligt djupa funderingar som skulle kunna göra vilken bäbis som helst gråhårig på en halvtimme. Men så fort någon börjar prata så faller alla tankar bort och jag lyssnar med mina paraboler till öron istället. Jag lyssnar gärna på Rix Morronzoo eftersom att jag tycker att det är lagom hjärndött och lättsamt. Och visst, de spelar enbart öronbajs men det kan jag leva med. Problemet uppstår i reklampausen. Till mitt stora förtret har hemglass börjat med radioreklam. De tre första gångerna blev jag totalt överrumplad men nu vet jag precis när jag ska dra ut pluggarna. Gud förbjude hemglass.

/S

Goda vänners ”peptalk”

Jag fick nyligt veta att jag inte kommer bli kvar på avdelningen där jag nu jobbar. Blev istället erbjuden att börja på en annan avdelning. Då valet stod mellan en annan avdelning och att gå på gatan så valde jag naturligtvis den andra avdelningen. Dels för att jag tycker att det är kul med lite variation och utmaning och dels för att mina knän inte hade pallat av att blowa stakar dagarna i ända. Visst det finns ju knäskydd, men hur sexigt är det på en working girl egentligen?

Nåväl, glad i hågen berättade jag för en av mina vänner om avdelningsbytet. Ni vet, man vill ju gärna dela med sig av både glädjen och rädslan över att byta position. Dessutom var jag stolt då jag utklassat andra som också haft chans att få platsen. Jag var liksom snäppet vassare och det tycker jag var värt en hel del. Men ack så jag bedrog mig... Jag möttes av en femton minuter lång predikan om hur tråkig och hemsk och äckligt jävla dryg den nya avdelningen är. Alla som jobbar där drogs över samma kam, och det var banne mig inte en snäll kam. Jag blev så jävla lack! Vad är det egentligen för stil?

J says:
På den avdelning så är dom så sjukt dryg! Dom bara krökar och gökar och alla har satt på alla och Gud vet vad! /.../ Och så suger arbetsuppgifterna pung!
S says:
Jamen du, ärligt talat, antingen så byter jag till den här avdelningen eller så börjar jag hora, seriöst, vad tror du suger mest pung?

Det var som att han tyckte att arbetslöshet var att föredra före den avdelningen. Jag blev sur och loggade ut. Och långsint som jag är så har jag inte öppnat käften (läs: msn-fönstret) i den riktningen på en vecka. Om inte ens vänner ska peppa och stödja en, vem i helvete ska då göra det?! Fan själv eller? Tror jag måste rekrytera lite nya vänner. En sak är då säker, de ”gökande, krökande dryga svinen som tror sig veta bättre än alla andra” på den nya avdelningen är de första som jag tänker ge en ärlig chans! Så är det bara! Och ärligt talat, jag ser fram emot att börja där. Som fan!

Över & ut.

/S