torsdag 27 december 2007

Pensionärsdjur.

Behöver jag egentligen skriva mer än bara rubriken? Alla vet nog ändå vad jag snackar om.

Hundar som tillhör pensionärer är bortskämda och övergödda så till den grad att de nästan behöver hjul för att ta sig fram. De har en vilja av stål och gamlingarna låter dem stanna och snosa på varenda millimeter av marken. Varenda eventuell pissdroppe från ett annat fyrbent djur måste nosas på i minst en och en halv minut. Dra i kopplet och visa vem som bestämmer är ingen handling som existerar in da world of oldies.

Katterna är även de övergödda och lever på rostbiff och korv och man frågar sig bara en enda sak; hur många prinskorvar till kan kattjäveln äta innan den faktiskt exploderar?

Jag känner mig kluven, vem ska jag sparka riktigt hårt på? Den övergödda hunden (läs; sälen) som bestämt drar ner tanten i diket eller tanten som matat hunden till sprickgränsen och låter den dra henne land och rike runt? Någon måste plias. Snarast.

/S

fredag 14 december 2007

folk som stänger av ens väckarklocka

Jag brukar inte försova mig. Dock gjorde jag det imorse. Jag vaknade till och, trots viss trötthet, kände jag att det var närmare dags för väckning än natt. Klockan visade 06.42. Det är 50 minuter efter 05.50, då jag vanligtvis går upp.

Jag fick panik, rullade över min sovande sambo och sprang ut i köket. Där kom jag på att någon måste ha stängt av min klocka, eftersom jag visste att jag ställt den kvällen innan. Eftersom denna någon inte var jag, borde det ju rimligtvis varit min sambo.

Jag stormade in i sovrummet och attackerade honom. Han menade att klockan ringt så länge och att han helt enkelt stängt av den. Han påstod att jag hade vaknat och varit på väg upp. Som om jag inte skulle komma ihåg det. Jag har gått i sömnen en gång. Det var 15 år sedan och slutade med att jag kissade på en tröskel inför min bestörta mamma. Chansen att jag skulle ha suttit mig upp i sömnen är alltså i det närmaste obefintlig. Personligen tror jag att han försöker mörka. Vem fan stänger av en väckarklocka utan att personen väckningen avsåg är väckt? När rollerna varit ombytta och han inte har vaknat har jag sett till att han vaknat. Punkt slut.

Att jag inte skulle vakna av larmet är en högoddsare. Att han för första gången i sitt liv lyckats trycka på avstäningsknappen och inte snooze-knappen på min telefon är en högoddsare. Chansen för att det skulle inträffa samma morgon är obefintlig. Om man hade kunnat satsa på detta hos en bettingfirma hade jag aldrig satt pengar på att det skulle hända. Om jag däremot hade satsat 10 kronor hade jag varit mångmiljardär idag. Så omöjlig är chansen för att detta skulle hända.

/E

folk som tar ut sitt dåliga självförtroende på andra

Jag vill bara klargöra en sak innan detta inlägg börjar på riktigt: Jag är inte tjock. Jag har inte XXL i klädstorlek, men jag är heller inte pytteliten. Dock är jag och min kropp inte bästa kompisar, och jag tycker att jag är bedrövlig naken. Så, nu vet ni det.

På grund av hur jag ser ut försöker jag att hålla igen med vissa saker och träna. På mitt jobb finns ingen jag har lust att anförtro detta, så ingen vet att jag går runt och lider för att jag tycker attjag ser ut som en idiot när jag är naken. Dock är det en tjej, ett pucko vi kan kalla Tora, som alltid påpekar att jag äter något onyttigt om jag nu äter något onyttigt. Denna vecka har vi fått tonvis med godis skickat till jobbet (juletider), och för att jag inte har någon karaktär har jag flyttat lördagsgodisdagen till idag. Jag åt en chokladbit efter lunchen. Tora gick förbi och utbrast "Men E, då!" för att jag åt choklad.

Saken är den att Tora inte är någon pinne, utan normalsmal. Hon är heller inte särskilt konsekvent när det gäller just träning och kosthållning. Hon är en sån som väljer ut de delar hon gillar bäst från olika dieter, och tror att hon ska bli smal av det. Hon är också en sån som hittar på alla möjliga ursäkter för att slippa träna. "Jag som verkligen tänkte träna idag... men min systers dotter har lånat mitt hänglås till träningsskåpet så nu stannar jag hemma och bakar och har myskväll istället". Hon trodde även att hennes lår hade slutat rymmas i hennes byxor för att hon varit på spinning en gång i veckan i fyra veckor. Inte för att hon ätit godis.

Varje gång någon annan äter något onyttigt känner hon att hon måste påpeka det. Hon påpekar även varje gång hon har gjort något nyttigt. Om hon har gått av en busshållplats tidigare på väg till jobbet utropar hon det så fort hon kommit in på kontoret. Om hon inte ätit kolhydrater på två dagar får vi veta det med, och de tre gånger hon tränat under året vi har jobbat tillsammans har hon också slagit på stora trumman. "Det står ett fat med bullar i köket och jag har inte ens rört någon!" har vi också fått höra ett antal gånger. Trots att ingen annan varit och rört de där bullarna.

Vad är det med folk som känner att de måste trycka upp sin påstådda duktighet i ansiktet på andra? Känner hon sig så fet själv att hon känner sig bättre genom att trycka ner andra?

Ful är hon också.
/E

onsdag 7 november 2007

Folk som inte kan det de jobbar med, del 2

Jag hatar folk som inte kan det de jobbar med.

Som några kanske har förstått jobbar jag med formgivning/marknad/reklam. Jag stöter dagligen på personer som inte kan ett smack av sådant som egentligen är ganska relevant i deras arbeten.

Exempel:
1. Folk som vill ha så mycket information som möjligt i deras annons eller på en skylt. Självklart förstår jag att de tror att det är mer konstadseffektivt att få in så mycket info som möjligt om deras företag i sin annons. Men när de är utbildade inom marknadsföring borde de samtidigt förstå att antalet personer som läser annonsen till punkt minskar drastiskt om texten i fråga har lika många tecken som en novell. Förstå konceptet luft!!!

2. Folk som alltid vill ha allting "så stort som möjligt". Det är väldigt vanligt bland personer som jobbar i toppen av ett företag och bland personer utan formsinne som jobbar med marknad. Självklart handlar inte form bara om att göra något snyggt formmässigt, men de missar att en skylt faktiskt kan bli otydligare bara för att allt som visas på skylten är stort. Det är en fråga om komposition, och väldigt många missförstår detta.

Hur får dessa människor jobb inom marknadsföring? En av personerna jag jobbar med har koll på att "texten på en skylt ska vara 50 cm hög för att man ska se den på 70 meters avstånd", men han har ingen aning om att logon och texten kan kriga så pass mycket om betraktarens uppmärksamhet att själva budskapet kan gå förlorat.

/E

Folk som inte kan det de jobbar med, del 1

lördag 20 oktober 2007

Nätmobbing.

Jag älskar min blogg. Min vanliga blogg. Ni vet, där jag är jag och ingen annan. Jag har tagit hand om den och mina läsare som om de vore mina finaste husdjur. Gett av mig själv, roat från stund till stund och blandat texten med bild för att lätta upp. Jag har haft den sen tre år tillbaka och vant mig vid att den finns där när jag behöver ventilera, vara kryptisk eller bara dela med mig.

Men så för ett tag sen började jag få smutsiga kommentarer. Den sortens kommentarer man inte vill ha. Den sortens kommentarer som kommer från en mycket sjuk människa med för mycket fritid. Eller kanske från en helt frisk människa med alldeles för lite att göra.

De här kommentarerna har absolut ingenting med någonting att göra förutom att de skriker ut ord som hora, slyna, idiot och andra ord och meningar som får en att vilja blunda och aldrig mer öppna ögonen.

Okej att jag skriver för allas ögon men en del smällar (i det här fallet kommentarer) ska man väl ändå inte behöva ta? Jag är trots allt löjligt harmlös. Kommentarsfältet kan inte längre vara öppet och jag tror inte att jag kommer att kunna öppna det igen. Någonsin. För jag ser, jag ser att den här människan är inne i princip varenda dag. Väntar, det är vad den här människan gör. Väntar på att jag ska sakna mina vänners kommentarer för mycket och öppna upp igen.

Det här är ingen jag känner. Ingen jag ens vet vem det är. Bara en människa som fått för sig att han eller hon ska göra mitt bloggande liv surare än surt.

Min blogg är ju JAG, hur ska jag någonsin kunna starta en ny när den jag har är så väletablerad i mig, mitt hjärta och de som läser...

Så idag hatar jag så det gör ont i både tänder och tår. Jag hatar för kung och fosterland. Jag hatar, hatar, hatar, HATAR det faktum att somliga har alldeles för mycket fritid och att folk kan mobba på ett så löjligt och anonymt sätt. Jag hatar att jag inte längre kan vara jag på min egen blogg där vänner som inte finns nära mig läser vad jag gör när vi inte har tid att prata...

AAAAAAAAAAAAAAHHHHHHhhhhhhhhhhhhhhh! JAG BLIR SÅ ARG! Om jag hade den där människan framför mig så skulle jag gå lös på honom/henne med första bästa tillhygge om det så vore en liten slö jävla nagelsax.

/S

tisdag 25 september 2007

Vett och etikett!

När man ringer in till en kundtjänst och blir hjälpt så säger man, om man har lärt sig något om vett och etikett, "tack!". Och när man blir tackad av en kund så tycker jag att det enda korrekta är att säga "tack själv!". Samtalet får ett fint avslut och kunden är nöjd.

Då är frågan: vad tänker egentligen den som istället för tack själv säger varsågod? Är inte det lite drygt? Jag tycker personligen att det låter ruskigt drygt och överlägset. Visst, man har hjälpt kunden, men samtidigt är det ju det man är till för. Utan kunder så skulle man inte ha något jobb. Så man tackar helt enkelt kunden i gengäld. Tack själv = tack för att du ringde in, tack för att du ger mig ett jobb.

Han har inte fattat det. Han ger mig gråa hår. Han driver mig till vansinne. Jag vill leta rätt på en stekpanna och banka den i huvudet på honom. Hårt och länge.

/S

begärt/begjort.

"Jag begjorde det förra veckan."
"Kunden hade begjort det."

Jag trodde, om jag ska vara ärlig, att hon råkade säga fel första gången. Andra gången också. Tredje gången insåg jag att hon verkligen tror att det heter begjort. Inte begärt.

Finns det någon vettig svensklärare där ute som kan förklara för mig om man kan säga begjort istället för begärt? Mig veterligen är damen svenskare än svensk och har läst svenska hela sitt liv.

Varför lär sig folk aldrig? Och varför blir de så sura när man försöker hjälpa dem? Förstår de inte att de bli idiotförklarade?

/S

fredag 14 september 2007

folk som drar alla med samma namn över en kam

Vi är två personer på mitt kontor som heter E. Vi har väldigt olika arbetsuppgifter. Trots detta händer det ibland att personerna som sitter i växeln på företaget kopplar hennes samtal till mig. Första gången trodde jag att det berodde på att de inte kunde hålla isär oss och våra arbetsuppgifter. Det var helt fel. Låt mig illustrera det hela:

- Hej det är E.
- Ja, hej! Jag ringer från Byggföretaget och den här nya skärbrädan till ert kök... när ska den levereras?
- Åh, det var nog E Karlsson du skulle prata med. Hon sitter tyvärr i möte.
- Ja, de sa det i växeln också, men de tänkte att det nog gick lika bra med dig.

Detta för att vi båda heter E! Jag vet ingenting om skärbrädor, oljor till golv och sånt som den andra E håller på med. Hur fan tänker personerna i växeln?

/E

torsdag 13 september 2007

bristen på hat

Ibland hatar vi mycket och ibland bara lite. Det har du säkert märkt om du, mot förmodan, läst den här bloggen tidigare. Det har förstås att göra med dagens irritationsmoment, nattens sömn och den nuvarande blodsockernivån. Därför ber jag nu om inspiration. Ge oss ställen och situationer där hatet börjar koka.

/E

P.S. Jag bloggar gärna om irriterande barn, stökiga män, inkompetenta kollegor och bajs. Om du kan kombinera dessa på något sätt är det naturligtvis optimalt.

tisdag 11 september 2007

inkompetenta idioter som mörkar

Igår skulle jag plasta in ett papper. Konstigt nog gnisslade lamineringsmaskinen mystiskt. Jag lyfte lite på skyddslocket, och runt valsarna satt två papper helt fast. Någon stjärna hade alltså lyckats få papperen att fastna runt den varma valsen, för att sedan lämna det där.

Stjärnan hade sedan antingen:
1. Inte märkt att detta hänt (vilket i sig känns otroligt).
2. Märkt detta hänt för att sedan tänka "det är sånt som händer" och sedan strunta i det.
3. Märkt att detta hänt, försökt få ut papperet, misslyckats och sedan inte sagt något till någon på grund av sårad manlig stolthet.

Jag gissar på alternativ nummer tre. Det intressanta är dock vad en människa tror händer efter att han klantat fast papper i en lamineringsmaskin. Maskinen blir varm, plast smälter och papper brinner. Är det jättesvårt att räkna ut? Även om maskinen nu inte skulle börja brinna så är det inte svårt att förstå att den blir förstörd om inget görs åt problemet.

Är jag den enda på detta ställe med hjärna?

/E

måndag 10 september 2007

pojkvänskompisar

Förra helgen flyttade vi in i nya lägenheten. Det var minst sagt uttröttande. Denna helg fick vi besök av två av pojkvännens kompisar. Det var, om möjligt, ännu mer uttröttande.

Den ena kompisen, låt oss kalla honom Pelle, är väldigt trevlig. Han kan uppföra sig som folk. Han förstår innebörden av att fyra personer tillbringar en helg i en liten tvåa på 42 kvadratmeter. Pelles packning sprids inte ut över lägenheten och han försöker plocka bort efter sig.

Den andra kompisen, låt oss kalla honom Lucifer, är egentligen också ganska trevlig. Dock innehar han inte riktigt Pelles färdigheter när det gäller att kunna tolka situationer. Han påminner på allt för många sätt om hur min lillebror betedde sig innan han flyttade hemifrån.

Min pojkvän, låt oss kalla honom Manfred, tycker inte att det gör särskilt mycket att lägenheten ser ut som en sprängd sopsäck. Det är sånt som hör till när man är några fler än vanligt hemma, menar han.

I lördags bestämde jag mig för att börja hata Lucifer. Anledningarna:

  • Alla var bakfulla. Alla utom Lucifer var på benen. Han gick inte upp förrän Manfred kokat ägg, kommit tillbaka från affären med färskt bröd, bryggt kaffe och dukat upp frukosten.
  • Min semidyra finjuice dracks upp. Inte av mig, utan av de andra. Jag fick 1 cm finjuice i mitt glas, och hänvisades sedan till fuljuicen som Manfred köpt för att "Lucifer dricker så mycket juice". Aldrig i livet att jag dricker fuljuice. Redan där var min dag förstörd.
  • Efter juicen kunde inte Lucifer ens försöka ta bort sitt eget porslin.
  • Vårt duschdraperi räcker 1-2 cm nedanför badkarskanten. Om man inte förstår hur man duschar i badkaret blir det därför väldigt blött. För att minimera vattnet på golvet sätter man därför draperiet innanför badkarskanten. Man duschar absolut inte med duschmunstycket fastsatt på väggen, utan håller det i handen. Detta är något även hjärndöda skulle förstå. Det man dock först och främst gör är att se till att golvhandduken man sedan ska torka golvet med inte blir blöt. Den blir blöt om den hänger på badkarskanten och det dessutom är stendumme Lucifer som duschar. Det mest intressanta med hela Lucifers duschningsteknik är att han 1. inte reagerar på att det hänger en handduk över badkarskanten, 2. inte ens försöker torka golvet som nu är översvämmat och säkerligen genererat andra gradens vattenskador hos grannen under.
  • Lucifer lånade Manfreds skäggtrimmer. Detta utan att sedan städa bort skäggresterna i handfatet.
Allmänna anledningar till att hata min pojkvän och hans kompisar:
  • Ingen tycks förstå att ölburkar inte behöver stå framme, och att vi faktiskt har en påse att lägga dem i.
  • När Manfred får herrbesök röker han. Jag hatar folk som röker, vilket gör att jag även hatar Manfred dessa gånger.
  • De blir väldigt högljudda när de är berusade, vilket jag råkade ut för under fredagen. Vi åt middag och jag hade Manfred & Co till vänster. Jag kommer aldrig att kunna använda mitt vänstra öra igen.
  • När Pelle hade stuckit fanns bara Lucifer kvar. Jag längtade tills han skulle åka. En halvtimme innan han försvann dök Kasper upp! Kasper gick aldrig. Han snyltade frukost istället.
/E

tisdag 4 september 2007

stockholmare

Jag hatar stockholmare. De tror att de är bättre än alla andra bara för att de bor/är uppvuxna i en stad vars luft ger en svart snor.

Min gymnasieskola var väldigt bra. Vi hade bra utrustning och bra lärare. Trots det påstod en kompis från Stockholm att våra lärare inte kunde ett dyft. Att de var sämre än andra lärare eftersom de utbildats "på landet". Han trodde att kamerorna vi använde på fotolektionerna var någon form av begagnade lådkameror från den senare delen av 1800-talet. Till sist visade det sig att det var precis tvärtom. På hans skola fotade de med håliga lådor medan vi höll oss med de bästa Canon-kamerorna på marknaden. Trots detta vägrade han att inse att skolan jag gick på var minst lika bra som hans. Att det ställs samma krav på skolorna runt om i landet och att de inte skiljer sig särskilt mycket från varandra.

För ett tag sedan hade ett annat kontor på företaget jag jobbar hos fest. Kontoret ligger i min hemstad, dvs. "på landet". På mitt kontors fest serverades Bacardi och champagne. Vårt kontors festfixare pratade med det andra kontorets festfixare för att ge tips. Han menade att "folk här dricker bara Bacardi... men ni kan ju köra Xider, det är mycket billigare" samt "ert klientel är nog mer öldrickarfolk... här är det drinkar som gäller". Allt jag ville var att skrika åt honom att släpa sitt småländska arsle hem till landet och få lite verklighetsuppfattning istället för att sitta och bete sig som om stureplansmänniskor är med värda än andra. Åk hem och lyssna på Blümchen och drick en öl när ingen ser, jävla apa.

En annan från kontoret hade varit på festen "på landet". Det lektes lekar och hon menade att det inte hade funkat här. Visst, jag gillar inte heller att leka lekar. Men lekar är fan så mycket bättre än att kontorsknulla med backslicks och spruta champagne tills armarna domnar.

En tredje kollega utropade "neeeej, vad gulligt!" när hon fick höra om en stad "på landet" vars tidning kom ut endast tre gånger i veckan. Vad ska de skriva om då? Om en stad bara har några tusen invånare förekommer förhoppningsvis inte våldtäkter och bankrån varje dag.

Stockholmsfenomen jag hatar:

  • Stockholmare säger inte "skitkul" om något som är väldigt roligt. De säger "nejmen guuud, vad fantastiskt kul!".
  • Stockholmare säger inte "skitfint" om ett snyggt plagg. De säger "vilken sagolikt söt klänning!".

/E

måndag 27 augusti 2007

behövande kontrollfreaks som får leveransrapporter på sina sms och dessutom inte fattar tekniken

Jag hatar funktionen på mobiltelefoner som innebär att en person som skickar sms får en leveransrapport när meddelandet är framme. Jag hatar även människorna som använder skiten.

Min 72-åriga farmor har lyckats med konststycket att ställa in denna funktion på sin mobiltelefon. Dock har hon inte förstått den till fullo. Exempel:

Farmor har tagit en mobilbild som hon skickar till min pappa med ett mms. Ingen förstår riktigt anledningen, men skitsamma. Någon sekund efter att meddelandet skickats får hon ett sms där det står att hennes meddelande har blivit just skickat.
- Nu har du fått ett mms! utropar hon glatt.
- Nej, det har jag inte, svarar pappa.
- Jo, det har du visst!
- Nej.
- Det står så här! Jag har precis fått ett meddelande där det står att du har fått bilden.
- Det har jag inte.

Efter ett tag får farmor ett till sms. Denna gång står det att sms:et i fråga har blivit levererat.
- Nu har du ju sett bilden! säger hon triumferande.
- Nej, det har jag inte, säger pappa som inte alls har fått någon bild.
- Jamen det står ju här att du har fått bilden.

På samma tema händer ungefär precis samma sak några dagar senare. Min farmor hade skickat ett grattis-sms till min mor som fyllde år. Eftersom min mamma inte är en 14-åring i behov av kärlek och bekräftelse via sms har hon sin mobiltelefon liggande i handväskan. Hon tittar alltså inte på den maniskt för att se om någon ringt eller skickat ett meddelande. På grund av detta missade hon att se farmormeddelandet på födelsedagen.

Dagen efter födelsedagen ringer farmor. Jag var inte med i början av samtalet, men jag gissar att detta hände (eftersom jag hörde min mammas del av konversationen):
- Hej, det är Gunnel*.
- Hej det är Yrsa**. Ja... grattis i efterskott då.
- Åh, tack.
- Men jag skickade ju ett grattismeddelande igår.
- Oj, tack! Ja, det har jag inte sett. Jag fick ett meddelande från Rut och Göran*** men sen har jag inte läst nåt mer.
- Men det står här att du har läst det.
- Jaha... nej, det har jag inte. Jag såg Rut och Görans meddelande, men sen har telefonen legat i handväskan resten av dagen. Jag ska genast kika.
- Jaha... men det står här i min telefon att du har läst det.

Mamma går och hämtar telefonen från väskan, och läser farmors (olästa) meddelande.
- Ja, titta här är det! Vad roligt, en groda som hoppar och så står det grattis...
- Men det såg du väl igår? Det var ju då jag skickade det.
När mamma tittar på mig med en blick som säger att hon vill döda farmor tar jag luren och försöker förklara för gamlingen vad som inte gått fram.
- Precis samma sak hände i söndags, kommer du ihåg? Du får ett meddelande när ditt meddelande har skickats. Sen får du ett meddelande som säger att det har kommit fram till den andres telefon. Men det betyder inte att den personen har läst meddelandet, försöker jag förklara.
- Jaså... jaha...

Så, varför har man den jävla funktionen? Uppenbarligen talar den ju inte om när det stackars förföljda offret som fått ett sms har läst skiten, utan när det dyker upp på dennes telefon. Vad har stalkern för nytta av att veta detta?

/E

*Fingerat mammanamn.
**Fingerat farmornamn.
***Fingerade faster med man-namn.

fredag 17 augusti 2007

Folk som känner att de måste vara övertydliga till den grad att de sabbar skämt, roliga kommentarer och ALLT annat.

Okej.
Ibland undrar jag vad det egentligen är för muppar jag jobbar med.
Den ena vet inte hur man vinklar skärmen på en laptop och den andra vet inte varför sifforna på tangetbordet inte fungerar (ever heard of den lilla knappen kallad Num Lock?). Tillåt mig citera; "Tangentbordet mitt är trasigt". Sure. Men då är det ju som så att det inte slutar där. Det är hela sättet, bristen på humor, idiotin och framför allt deras tvångstanke som verkar lyda "jag måste vara övertydlig".

Jag: - Åh jag bara älskar när det ringer in indier, deras engelska är underbar!
Han: - Haha, jodå dom är nice!
Jag: - Allt jag vill säga är "Thank you, come again!" (här med tydlig indisk brytning)
Han: - Haha!
Här stannar han upp för att tänka efter. Han har fattat det roliga. Han har fattat vad jag syftar på. Vi lämnar det där. Vi delade något roligt. The moment is over. Men ändå så tar det inte slut där. Han öppnar munnen igen.
Han: - Precis som Apu!
Och han öppnar munnen igen.
Han: - I Simpsons!
...and again
Han: - Du vet...?

Jag dödar honom med blicken och går därifrån.


/S

torsdag 16 augusti 2007

Parasiten i mitt öra, del 2.

Jag lyssnar väldigt sällan på radio av den enkla anledningen att det bara spelas skitmusik. Markolio, E-type och Enrique-kråkan-Iglesias i strida strömmar, om och om och om och om igen. På senaste har jag dock valt att lyssna på radio när jag är ute och rör på köttet bara för att jag inte ska tänka för mycket. Ni förstår, jag är en grubblare modell värre och när jag lyssnar på musik går jag bara och tänker ner mig i sjukligt djupa funderingar som skulle kunna göra vilken bäbis som helst gråhårig på en halvtimme. Men så fort någon börjar prata så faller alla tankar bort och jag lyssnar med mina paraboler till öron istället. Jag lyssnar gärna på Rix Morronzoo eftersom att jag tycker att det är lagom hjärndött och lättsamt. Och visst, de spelar enbart öronbajs men det kan jag leva med. Problemet uppstår i reklampausen. Till mitt stora förtret har hemglass börjat med radioreklam. De tre första gångerna blev jag totalt överrumplad men nu vet jag precis när jag ska dra ut pluggarna. Gud förbjude hemglass.

/S

Goda vänners ”peptalk”

Jag fick nyligt veta att jag inte kommer bli kvar på avdelningen där jag nu jobbar. Blev istället erbjuden att börja på en annan avdelning. Då valet stod mellan en annan avdelning och att gå på gatan så valde jag naturligtvis den andra avdelningen. Dels för att jag tycker att det är kul med lite variation och utmaning och dels för att mina knän inte hade pallat av att blowa stakar dagarna i ända. Visst det finns ju knäskydd, men hur sexigt är det på en working girl egentligen?

Nåväl, glad i hågen berättade jag för en av mina vänner om avdelningsbytet. Ni vet, man vill ju gärna dela med sig av både glädjen och rädslan över att byta position. Dessutom var jag stolt då jag utklassat andra som också haft chans att få platsen. Jag var liksom snäppet vassare och det tycker jag var värt en hel del. Men ack så jag bedrog mig... Jag möttes av en femton minuter lång predikan om hur tråkig och hemsk och äckligt jävla dryg den nya avdelningen är. Alla som jobbar där drogs över samma kam, och det var banne mig inte en snäll kam. Jag blev så jävla lack! Vad är det egentligen för stil?

J says:
På den avdelning så är dom så sjukt dryg! Dom bara krökar och gökar och alla har satt på alla och Gud vet vad! /.../ Och så suger arbetsuppgifterna pung!
S says:
Jamen du, ärligt talat, antingen så byter jag till den här avdelningen eller så börjar jag hora, seriöst, vad tror du suger mest pung?

Det var som att han tyckte att arbetslöshet var att föredra före den avdelningen. Jag blev sur och loggade ut. Och långsint som jag är så har jag inte öppnat käften (läs: msn-fönstret) i den riktningen på en vecka. Om inte ens vänner ska peppa och stödja en, vem i helvete ska då göra det?! Fan själv eller? Tror jag måste rekrytera lite nya vänner. En sak är då säker, de ”gökande, krökande dryga svinen som tror sig veta bättre än alla andra” på den nya avdelningen är de första som jag tänker ge en ärlig chans! Så är det bara! Och ärligt talat, jag ser fram emot att börja där. Som fan!

Över & ut.

/S

tisdag 14 augusti 2007

När man jobbar som telefonist finns det en hel jävla lista med saker man hatar. Här följer smakprov.

  1. Folk som andas högt. De riktigt flåsar i luren så håret fladdrar på andra sidan av min skalle. Darth Vader 3000.
  2. Folk som inte kan prata. "Ingen kan mejla till jag". Jasså det säger du? Ingen kan mejla till du? Intressant.
  3. Folk som gärna berättar för mycket. Jag är intresserad av att hjälpa dig med ditt problem, jag är dock inte din jourhavade kompis eller kurator som hjälper dig med personliga problem. Jag vill inte höra saker som involverar familjebråk, sjukhusvistelser eller sjukdomar.
  4. Folk som inte fattar att jag är en levande människa, med känslor och allt vad det innebär. Att bli behandlad som att jag är en robot är inget jag uppskattar sådär särdeles mycket.
  5. Folk som är nedlåtande och kallar mig "lilla vän" eller "lilla du" eller något annat som får mig att känna mig fem millimeter hög och näst intill obefintligt.

I övrigt så tycker jag väldigt mycket om mitt jobb och mina kunder.

/S

folk som inte kan planera

Jag hatar folk som inte kan planera, särskilt när deras oförmåga till planering inte drabbar dem själva utan mig. Vad är det för fel på dem?

Klockan 16 igår fick jag ett brådskande jobb. Det skulle vara färdigt idag. Det hela var ganska omfattande, och man tycker ju att killen som lämnade mig jobbet i alla fall kunde ha försökt att underlätta det hela för mig genom att lämna ifrån sig fullständiga uppgifter. Det var trots allt han som ville ha jobbet färdigt idag, medan jag ger blanka fan i det. Dock verkar han inte ha något i huvudet förutom tits 'n' ass, så jag har fått sitta och gissa mig till hans skit hela dagen.

Snart blir det blodbad på det här kontoret, bara så ni vet.

/E

folk som tycks klä ut sig utan att verka vara medvetna om det

För ett tag sedan köpte vi en lägenhet. Som brukligt såldes den av en mäklare. Problemet med den här mäklaren var att han såg ut att vara 15 år. Som om inte det vore nog hade han vuxenkläder på sig. Även någon form av mustasch var utodlad. Jag är dock inte säker på att det var en mustasch i ordets rätta bemärkelse. Den såg ut att växa ganska sporadiskt, så det skulle kunna ha varit lite för långt näshår.

Hur är det meningen att man ska kunna ta en sån kille seriöst? Om han inte jobbat för en väletablerad mäklarbyrå och lägenheten var snygg hade jag skrattat honom rakt i ansiktet, alternativt trott att det hela var någon form av avancerad Blocket-bluff.

Ingår det i hans arbetsuppgifter att odla moppemuscha för att verka äldre? Hans försök att verka seriös gjorde att jag ville peka på honom och hånskratta. Han såg ut som en 8-åring som klätt ut sig till sin morfar på en maskerad.

Ibland ser jag även människor med cowboyhatt. Vad fan är det frågan om?

/E

tisdag 24 juli 2007

Storföretaget jag jobbar för.

Jag är så jävla förbannad just nu så jag har förbannat stora planer på att spränga hela företaget jag jobbar för i luften.

Som ni kanske minns så fick jag vänta i två veckor på min lön i våras då lönekontoret för det första slarvat bort mina tider och sedan för det andra slarvat bort mitt kontonummer (för de hade aaaldrig betalat ut pengar till mig förut).

Jag är fortfarande kvar inom samma koncern om man säger så - jag har helt enkelt bara bytt avdelning så att säga. I och med detta byte fick jag även en något högre timlön. Trevligt kan man tycka. För mig kvittar det eftersom jag inte sett skymten av de där extra kronorna.

Cirkusen började igår då det visade sig att semestervikarierna fått sina lönespec'ar på posten och på sina internetbanker. Det var kaos på jobbet eftersom samtliga enbart fått hälften av lönen de gjort sig förtjänta av. Why? För att lönekontoret slarvat bort samtligast tider.

Senast jag fick lön, just i skarven mellan avdelningsbytet, insåg jag att jag fått för lite i lön. Vi snackar om de där extra kronorna per timme som jag skulle få i och med bytet. Jag tog genast upp det med schemat som bad mig ringa vårt älskade lönekontor, något som jag givetvis gjorde. Har jag ett kontrakt som säger att jag ska få några spänn mer i timmen så ska jag baske mig ha några spänn extra också. Texten står inte där för syns skull om man säger så. Eftersom schemadamen är väldigt underbar så ringde även hon till lönekontoret och informerade om den felaktiga lönen. Något som skulle jag skulle få retroaktivt i och med nästa lön.

Nu sitter jag här med min lönespec som anlände idag.
Tror ni jag har fått något retroaktivt?
Tror ni jag har fått rätt timlön?
Tror ni de har dragit tillräckligt med skatt?

I HELVETE HELLER!

Jag har för låg timlön - visste det handlar bara om några kronor. Men som sagt, varje krona räknas. Och till på köpet har jag bara skattat cirkus 20%, dvs 12 procentenheter för lite, något som i slutändan kommer att göra att jag kommer få betala en trevlig liten restskatt nästa år.

Man kan som tycka att ett så pass stort företag skulle kunna sköta det här med löner på ett snyggt sätt. Men det verkar ju lika svårt för dem att betala ut våra löner som för en karl att använda toalettbortsten.

Jag vill bara skrika och gråta och bråka och vara allmänt odräglig. Men klockan är halv nio på kvällen och jag tror knappast att lönenissarna sitter där och onanerar framför våra pengar. Men man vet ju aldrig, nånting måste de ju få ut av att sitta och ruva på våra rikedomar.

Problemet ligger väl egentligen inte i att jag inte klarar mig på de pengarna jag faktiskt fick. Problemet är att jag av tidigare erfarenheter vet att det är jävligt svårt för det grisfärgade bolaget att göra rätt från början och sedan är det en FÖRBANNAD TIDSPROCESS innan saker och ting verkligen bli som de ska vara. Och den endaste enda som blir lidande av den här processen det är jag. Jag och mina kollegor som också lider av att vårat lönekontor är fullkomligt störda i hela huvudet.

Gah. För det var inte alls skönt att skriva av sig. Nejdå.