tisdag 8 maj 2007

per gessle

Visst. Att peka ut en enda person känns lite taskigt. Men jag hatar Per Gessle. Roxette var mina idoler i början av 1990-talet, men det var då det. Ju mer jag hör på Per, desto mer vill jag slänga mig ut från ett fönster.

En av mina före detta arbetskamrater hyllade Per Gessle till skyarna. Av denna person hyllades även Carola och Jimmy Jansson, vilket borde säga mer om den före detta arbetskamraten än vad denne egentligen skulle vilja.

Per får det i alla fall att krypa under mitt skinn. När jag hör hans flickröst sjunga chalala efter chalala känns det som om undersidan av min hud invaderats av kackerlackor. Allt jag då önskar är att de ska krypa upp i min hjärna och gnaga av alla mina nervtrådar så att jag ska slippa höra Gessles premålbrottsröst lalla fram en enda ton till.

Per Gessle har funnits i 48 år, vilket borde göra honom till en vuxen person. En vuxen man låter inte som ett flickebarn. Det är hela mysteriet med Per. En annan, lite mindre, del av mysteriet är att han under de senaste 30 åren visat upp de mest underliga frisyrer man kan tänka sig. Hela hans uppenbarelse gör mig skräckslagen. Hela konceptet vita tänder, chokladbrun hy, blonderat hår samt kombinationen flickröst och en förmodad pung gör att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Det enda som kan trösta mig är tanken på att hans bruna hy kanske är resultatet av att naturen genom hudcancer tar död på honom och skonar oss andra från komplett galenskap.

/E

otrevliga servicemänniskor

Otrevliga personer bör inte jobba inom serviceyrken. Vissa borde inte ha kontakt med andra människor överhuvudtaget. Kanske de kunde sitta själva i någon grotta i Kebnekaise-trakten och knyppla spetsdukar att låta någon annan sälja på vandringslederna.

Jag var nyss på apoteket. Jag hade ett pappersrecept och ett elektroniskt recept. Pappersreceptet visste jag att jag hade uttag kvar på, och ville därför hämta ut medicin därifrån. Det elektroniska receptet var jag osäker på om jag hade uttag kvar på, och ville därför kolla detta och hämta ut medicin om det gick. Det framförde jag genom att uttrycka mig på följande sätt:
- Det här receptet vill jag göra ett uttag från (sträckte fram lappen). Sedan har jag ett annat recept som jag skulle vilja se om det är några uttag kvar på, och i såna fall hämta ut av den med.
Apotekaren ryckte åt sig lappen och gick för att hämta den första medicinen. Jag hade på känn att hon ignorerat det jag sa om det senare receptet, men orkade inte upprepa det eftersom jag stod i min migrändvala och höll på att somna stående.
- Det blir 292 kr som du betalar i kassan, snäste hon när hon kom tillbaka med medicinen.
Jag sträckte fram henne körkortet för att få tag på det andra receptet.
- Och så hade jag receptet på det här också... jag vill kolla om det finns något uttag kvar, och om det gör det vill jag hämta ut medicin.
- Det är bra om man säger alla sina ärenden samtidigt, snäste hon.
- Ja, men det gjorde jag.
- Vilken ska du ha då? fräste hon vidare.

Jag blir så less på folk som inte vet hur de ska bete sig mot andra människor. Om man blir så jävla bitter av sitt jobb som hon verkade vara, ja då kanske man borde prova på något annat. Visst, det skulle innebära en massa studielån som gått käpprätt åt helvete, men om man inte är någon servicemänniska så borde man inte utbilda sig till apotekare från första början. Är man sjukt otrevlig och hatar människor så borde man väl rimligtvis söka sig till något annat? Eller är det okej bara för att det är apoteket och det är det enda stället i Sverige där man kan köpa receptbelagda läkemedel?

/E

måndag 7 maj 2007

Folk som smörar för mig när jag behöver vara arg.

Ibland behöver man vara riktigt jävla tokförbannad och ibland behöver man skrika och gapa för att det ska kännas bättre och så småningom gå över.
Hur jäkla irriterande är det inte då när personen man är arg på börjar fjäska. Där har man gått och bestämt sig för att vara förbannad och agera ut sin ilska och så går det bara inte! Visst, är man bara tillräckligt dödligt förbannad så gör smöret en bara ännu mer förbannad. Men det blir fan så mycket svårare att låta som en ilsken hyena när man blir bemött på ett trevligt sätt. Speciellt när smöret känns äkta och inte bara som en massa löjligt fjäsk som personen i fråga drar till med för att undvika konflikten från hell.

Det har snart gått två veckor sen jag inte fick min lön. Med andra ord, den har fortfarande inte kommit in på kontot. Allt för att lönekontoret, ja ni vet, slarvade bort mina tider och mitt kontonummer, och mitt namn och Gud vet vad.
Så idag bestämde jag mig för att ta saken i egna händer eftersom min chef inte verkar ha tillräckligt mycket stake för att skälla ut dem efter noter.

I tio minuter satt jag i telefonkö (Jag. Hatar. Telefonköer.), något som inte alls eggade upp min ilska ännu mera. Nejdå. Jag var lugn som en filbunke. Not.
När jag väl fick prata med en levande människa så visade hon sig vara vansinnigt tillmötesgående och hur trevlig som helst. Det var helt enkelt omöjligt för mig att gorma. Det var nästan så att jag hoppades på att de skulle ha slarvat bort min lön igen bara så att jag skulle få agera ut. Men inte. Lönen var på gång. Hon önskade mig en trevlig dag och jag önskade henne detsamma.

Så nu sitter jag här med sjukt mycket ilska inom mig och vet inte riktigt vad jag ska göra av den! Jag har fått vänta på min lön i TVÅ VECKOR och jag har ingen att skrika på.
What to do? What to do?!

fredag 4 maj 2007

Arbets"kamrater"

När jag jobbar min sista dag ska jag banne mig leka elvips med noga utvalda kollegors tandborstar. I toastolen.
Efter att jag har bajsat rännskit i en halvtimme.

/S

jobbmänniskor efter jobbet

Jag hatar alla former av sociala aktiviteter med arbetskamrater utanför jobbet. Anledningen? När jag är ledig vill jag vara ledig. Mina jobbkompisar kan vara hur trevliga som helst, men jag vill inte se deras nyllen när jag inte får lön för det.

Om en after work äger rum en fredag, vilket väl kan ses som brukligt, försvinner hela min fredag. Jag sover fan hellre bort en hel fredagkväll än umgås med jobbkompisar utan att få betalt. Dem ser jag ju minst 40 timmar i veckan, vilket jag absolut inte kan säga om t.ex. min sambo. Varför i hela helvete skulle jag då vilja se dem ännu mer? 40 timmar är mer än tillräckligt.

/E

onsdag 2 maj 2007

Bombhot!

Om ni läser i kvällsposten att ett visst lönekontor blivit sprängt i luften...
Då vet ni. Ja, då vet ni att det är jag som varit i farten.
It's been one week sen löningsdagen. Har jag fått några pengar? Njetski.
And why is that? Jo, för att mitt satans jäkla lönekontor slarvat bort mina tider. Fan så less jag blir. Att slarva bort någons tider är ungefär som att leka med liv. Fy fan!
Som plåster på såren borde jag få några tusenlappar extra. Kommer det att inträffa? Säkert. I mina vildaste drömmar.

Gud förbannat!

/S

måndag 30 april 2007

Otacksamma idioter.

Jag hjälper gärna till. Det är sån jag är som människa. Om någon ber om min hjälp så ställer jag upp. Svårare än så är det inte. Man är polare av en massa olika anledningar men dels för att finnas där och ställa upp i den mån man kan, vill och känner att man orkar.

Om jag gör något snällt för en annan människa, friend or foe, förväntar jag mig inte direkt lyxiga presenter, blommor och choklad i gengäld. Men ett litet tack skulle däremot sitta på sin plats. Ett tack och lite uppskattning. How hard can it possible be?! Jag bjuder trots allt på mig själv och mina egenskaper för att gå den andra till mötes. Jag har alltid trott och tänkt att, om jag gör nåt snällt för en annan människa så kanske någon finns där för mig när jag behöver det. Ge något gott och få något gott i gengäld - och med gott menar jag inte lyxmiddag eller konfektyr. Ni som har sett My name is Earl vet vad jag snackar om - karma.

Oavsett om det är en pizza jag bjuder på eller en tjänst jag gör för att någon bett mig så förtjänar jag faktiskt ett tack. Jag hade lika gärna kunnat låta bli men jag gjorde det för att vara snäll. Vad jag har insett är att folk praktiskt taget SUGER på att säga tack.

Jag minns en gång när jag gick på gymnasiet (seems like a hundred years ago), jag hade problem med något och min lärare hjälpte mig så gott han bara kunde. När vi något senare hade löst problemet och han visat mig några knep så, hör och häpna, tackade jag honom. Visst han skötte sitt jobb - gjorde vad han var där för att göra och fick betalt för det. Men nog fan förtjänade han ett tack alltid. Jag uppskattade hans hjälp och utan honom hade jag inte lärt mig. Bredvid oss sitter en av mina klasskamrater och kläcker ur sig; "S, du ska då alltid vara så förbannat fjäskig!". Fjäskig? Fjäskig?! Sen när blev det fjäskigt att säga tack?! Min lärare tog mig genast i försvar "Du, det är viss skillnad på att vara fjäskig och vara artig och tacksam!" Och då förstod jag att mitt lilla tack var vad som behövdes för att han skulle känna sig lite extra uppskattad. Jag har alltid varit väluppfostrad men sen den gången har jag varit extra noga med att inte glömma bort det där lilla, lilla ordet. Nåväl, det var bara en liten parentes...

På senaste har jag insett att jag bara har att göra med otacksamma idioter. Mina tjänster och min välvilja är fan inte värd ett skit. Det enda man får är tillfälligt fjäsk och vänlighet som är över i samma veva som man blivit utnyttjad färdigt. Och när man själv ber om något, ja då är det fan omöjligt att få någon hjälp. Det enda man möts av är tunga suckar. Jag ska fan sluta ställa upp. Ni kan ju återkomma med att be om min hjälp till det att ni skolat er i vett och etikett. Alla jäkla otacksamma surkukar och surfittor borde fan brännas på bål! Vid närmare eftertanke kanske jag borde dra en liten infestering redan ikväll. Det är ju trots allt Valborg. Det finns m.a.o lämpliga brasor i varenda stadsdel.

Screw you guys, I'm going home!

/S

ps. tack för ordet.