Grottbjörnens folk möter Supernörden från framtiden!

Jag varnar er i förebyggande syfte, det här inlägget kommer mest troligt att bli toklångt. Bara så ni vet. But hey! Let's go!

E har nog mer eller mindre nämnt det här förut, men vissa människor borde verkligen inte få komma i närheten av datorer (eller också borde de bli tvingade att gå nån slags grundkurs i datorkunskap). Inte så länge jag är inom syn- och hörhåll i alla fall. Jag tenderar att vilja explodera när saker och ting blir för påfrestande för mitt stackars psyke.

Just nu går jag en utbildning och sitter dagarna i ända instängd i ett alldeles för trångt utrymme och trängs med nio stycken andra. Jag säger inte att jag är en komplett datanörd för det är jag verkligen inte. Men jag kan ett och annat. Basic stuff och lite utöver det. Det är mer än vad jag kan säga om somliga kurskamrater. Vissa verkar sannerligen tagna direkt ur Grottbjörnens Folk – kompletta med ”UGH! UGH!” och träpåk. Det skrämmer mig något när jag vet vad vi utbildar oss till och i vilken grad vi kommer använda burkarna (näsan tryckt mot skärmen fem dagar i veckan, 8 timmar om dagen.)

Det verkar ibland röra sig om IQ-fiskpinne i lokalen och jag vet uppriktig sagt inte vad jag ska mig till; returnera skiten till frysavdelningen på snorkonsum?, tillverka IQ-befriade fiskbullar och testa om det funkar bättre i kombo med datorerna eller helt enkelt slänga ut dem genom fönstret. ”Här mina vänner, kom ska ni få nåt vackert! Bilda kö nu är ni snälla. Alla får se!”

Redan under utbildningens första dag visste jag att något var mer eller mindre galet då kursdeltagaren på blodigt allvar frågar mig; ”Pssst, hur vinklar man skärmen på den här?” (vi har alla varsin laptop) Jag vet inte men du kan ju testa på samma sätt som när du för en halv minut sen faktiskt lyckades ÖPPNA skiten!

Jag har även fått höra den här; ”Åh nej!!! Vad hände?! HUR KOMMER JAG BORT???” *panik* Nej datorn exploderade inte och nej hon satt inte fastlimmade med superlim vid den när det inträffade. Ett bildspel öppnades när hon klickade på en länk... Jag vet inte riktigt, men har du testat ESCAPE?!

My God.

Idag sa våran utbildare, upprepade gånger; ”Om systemet låser sig så använder ni bara Esc”. Piece of kaka kan man tycka. Men alla verkade ha korv i öronen för tio sekunder efter att hon hade sagt det för kanske sjätte-sjunde gången så spred sig paniken i en av deltagnas ögon; ”Vad ska jag göra nu?! Systemet verkar ha låst sig?! Vad har jag nu gjort?!”

Jag kan även känna att viljan till att utvecklas är lite låg i lokalen. "Hähähä, orka anteckna lixom, det står ju ändå i häftet", säger snubben som två dagar innan inte ens kunde vinkla skärmen. Nivån är så låg, så låg. Samma snubbe hittade även facit till övningsuppgifterna som vi skulle göra för att, hör och höpna, _lära_ oss något! Det tyckte han var så intressant så han gick och hämtade en annan elefant. Och där satt de! Beavis & Butthead. Och roligt hade de! För de hade ju hittat facit! HÄHÄHÄ!

Jag säger då det. Jävla lattjolajbannivå på folket!

Det enda positiva är att de får mig att framstå som en supernörd. Jag känner mig inte bara smart, jag känner mig skitsmart!

/S

hetsen om svensk mat

Hela min uppväxt har jag fått höra att man ska äta svenskt kött och svenska jordgubbar. Anledningar finns det många av:

Svenska jordgubbar är stora, solmogna, ekologiska och, framförallt, söta som karameller trots att inget mystiskt sötmedel tillsatts.

Utländska jordgubbar är små, grå och sura som citroner. Det gör nästan ont att bita i dem för att de har samma konsistens som stenar. Surt grått grus, det är vad utländska jordgubbar är. Om en utländsk jordgubbe skulle råka vara söt har det inte med lyckade odlingar att göra, utan snarare har den lömska belgaren som äger plantagen petat in mystiska sockersubstanser (eller knark) i sina bär. Att köpa jordgubbar från Belgien är att slänga pengarna i sjön.

Svenskt kött kommer från glada kossor och grisar som fått leva och frodas på stora ängar hela sina liv. De handmatas med solgula maskrosor och klyftpotatisar. När det sedan är dags för slakt sövs djuren med avslappnande gas för att sedan få lämna jordelivet med hjälp av en smärtfri sprutinjektion. När slakten är avklarad och personerna som utförde den gråtit färdigt styckas djuret direkt och skjutsas med landets snabbaste cykelbud till närmsta butik. Det är därför vi har så mört, färskt, friskt och miljövänligt kött i Sverige.

Utländskt kött däremot kommer från hemlösa kor som drar runt på smutsiga gator och torg utan att någonsin få smaka på klöver. De trampar vårdslöst runt på allt från heroinsprutor till uteliggare och får alla möjliga sjukdomar. Det är bland annat därför man får galna kosjukan så fort man smakat på en norsk hamburgare. Jag vill inte gå in på detaljnivå när det gäller slakten för, quite frankly, skulle ni inte klara av det. Det handlar i alla fall om små, smutsiga nålar som sticks in i öron och rostiga svärd som används vid halshuggningar. Mer behöver ni inte veta. Att äta utländskt kött har alltså ungefär samma effekt som att injicera 2 liter bensin i blodet. Man dör nästan direkt.

Att äta svenskt kött eller att bli vegetarianer är alltså en nödvändighet för hela mänsklighetens fortlevnad. Tänk hur stora bondgårdar vi måste ha i landet i detta nu för att kunna förse resten av världen med vårt svenska kött och därmed hålla de resterande ländernas medborgare vid liv. Finns överhuvudtaget kreatur i andra länder?

/E

folk som tror att de kan mitt jobb

På både min förra och min nuvarande arbetsplats finns personer som på ett eller annat sätt tror att de kan göra mitt jobb. Ett exempel på detta:

Jag har mycket att göra. Någon tror sig, som vanligt, vara min första prioritet. Denne person slänger fram några papper och ber mig göra jobbet så fort som möjligt. Jag påpekar att jag har annat jobb som måste göras före. Då kommer det.
- Men det här går jättefort, det tar bara en minut.

Ingen av personerna som kläcker ur sig detta kan överhuvudtaget programmen jag jobbar i. De hamnar snarare under kategorin som inte vet hur man gör genvägar på skrivbordet. För dem tar det några minuter att klura ut var datorn slås på. Trots detta har de mage att inte bara försöka smita före de andra jobben i min kö, utan att också påstå att det mesta av mitt jobb i princip sköter sig själv och går hur fort som helst. Den enda anledningen till att jag behövs är kanske för att någon måste starta datorn med de aktuella programmen för att de själva är fullt upptagna med att hitta sina egna knappar. Sen gör mitt jobb sig självt.

Intressant nog inträffar detta även på andra ställen. Jag är alltså inte ensam. Jag satt i vårdcentralens väntrum igår. En man kom in och gick fram till receptionen utan att ta kölapp.
- Kan jag hjälpa dig med något? undrade receptionisten.
- Ja, jag ska ta bort ett stygn i örat.
- Har du bokat tid?
- Nä, men det tar bara en minut. Det är jättelätt, svarade mannen.
- Du måste boka tid hos en sjuksyster.
- Men det är jättelätt och går fort. Går på en minut.
- Men även om det bara går på en minut så måste någon sjuksyster ha en minut över. De andra här har bokat tid.
- Men det går ju fort! Jag har haft 30 stygn och tagit bort dem själv.
- Men om det nu är så himla lätt och går så fort så kanske jag, receptionisten, ska ta bort stygnet.

/E

folk som tror att jag finns för att serva dem, del 2

Det slutar aldrig. Av någon anledning har vissa fått för sig att jag bara existerar för att serva dem. Hela min fredag gick åt till att göra ett akutjobb. Det finns flera anledningar till att jag inte hoppade jämfota av glädje under den dagen:

• En stor jobbhög väntade. Den blev dock liggande eftersom akutjobbet tog i princip hela dagen.
• Jag hatar folk som inte kan planera, och vars usla förmåga att förutse sitt eget jobb drabbar mig sju resor värre än dem själva.
• Om jobbet hade varit planerat bättre av personen som lämnade det, hade det kunnat göras på några timmar.

Alltså:
Om idioten som gav mig jobbet hade kunnat ge mig ordentliga anteckningar och skisser på vad jag skulle göra, så hade jag sluppit gissa mig till vad han menade. Om han dessutom skrivit med latinska bokstäver och inte kyrilliska kråkfötter så hade det underlättat det hela ytterligare.

Jag förstår ärligt talat inte vad det är för fel på folk. Han hade lika gärna kunnat ge mig en bajskorv och be mig tolka den i text och diagram. Ungefär så tydlig var han i sina uppgifter.

Ett av dokumenten han lämnade över till mig hade han skrivit ut. Det innehöll hundratals siffror, som jag antar att han ville att jag skulle skriva av. Det hade ju underlättat både för honom och mig om han helt enkelt kunnat skicka över den digitala filen, men så långt tänkte han ju uppenbarligen inte själv. När jag sedan bad honom om den digitala filen suckade han bajsnödigt som om det vore jättejobbigt för honom att skicka över ett mail.

Jag fick varken lunch- eller fikarast och var bitter för det. Min enda glädje var att ju längre det tog för mig att få iväg dokumentet till leverantören, desto längre fick idioten till kollega sitta på kontoret under fredagkvällen och vänta på leveransen. Hoppas att leverantörernas maskiner gick sönder och att det tog riktigt jävla lång tid innan de kunde lagas.

/E

Tillfällig hattorka.

Många (läs: några...vid närmare eftertanke läs: någon) kanske undrar vart jag, S, har tagit vägen med mitt hatbloggande.
Well, jag har bytt jobb så jag är inte längre lika lättretlig eftersom jag inte längre har korkade kollegor som rave'ar lös på mina nerver.

Plus att jag får knulla lite mera regelbundet.
Man blir bevisligen inte lika grinig när man får sig ett skjut med jämna mellanrum.

Jag hade ingen aning om hur mycket jag egentligen hatade mina forna kollegor. Nu när de längre inte är i min närhet vareviga dag så känner jag mig befriad. Men ser jag däremot någon av dem på stan så vill jag omedelbart kräkas lite i min mun. De har samma effekt på mig som en tandborste som råkar åka lite för långt ner i halsen - eller dålig sprit i alltför stora mängder. Kräkmedel.
Fast det är väl bara en tidsfråga innan jag går lös igen. Ge mig bara lite tid för att lära känna mina nya nötter till arbetskamrater så ska ni se att hatbloggstorkan släpper som en tropisk depression i asien. Lugna puckon som jag brukar säga.

/S

folk som inte förstår mitt sinnesläge

Jag utgår från att de flesta som läser den här bloggen förstår ironi och sarkasm och att de även inser att en stor del av inläggen i den här bloggen innehåller en stor del av den varan.

Dock finns det ju självklart undantag. Ett inlägg jag skrev om en känd svensk musiker fick följande kommentar från anonym:

"hur jävla puckad är du , man önskar inte att någon ska dö då kan jag önska att du blir överkörd av en lastbil, så funkar du!!!!!!!!1"

Ju fler gånger jag läser det och skrattar hysteriskt åt det, desto mer hoppas jag att det är någon form av dubbelironi. In my face!

Om det inte är dubbelironi beundrar jag Alex Schulman ännu mer, då han fått tusentals kommentarer av samma kaliber utan att ha dött i våldsamma skrattplågor.

Anonym, jag älskar dig för att du får mig på så gott humör.

/E

min förre chef, del 3

Min föredetta chef hade svårt att hålla ögonen i styr. Det spelade ingen roll om unga tjejer var klädda i polotröja eller täckjacka, ögonen sökte sig automatiskt till bystpartiet. Det kanske var resultatet av ett strikt religiöst leverne som tog ut sin rätt. Undrar hur han skulle bli om han fick alzheimers. Skulle antagligen få spontanutlösning och skrika "kuken i fittan!" så fort ett ungt vårdbiträde kom i hans väg. Det är i alla fall den erfarenhet jag har av hårt hållna religiösa fanatiker när demensen kommer.

/E