måndag 30 april 2007

Otacksamma idioter.

Jag hjälper gärna till. Det är sån jag är som människa. Om någon ber om min hjälp så ställer jag upp. Svårare än så är det inte. Man är polare av en massa olika anledningar men dels för att finnas där och ställa upp i den mån man kan, vill och känner att man orkar.

Om jag gör något snällt för en annan människa, friend or foe, förväntar jag mig inte direkt lyxiga presenter, blommor och choklad i gengäld. Men ett litet tack skulle däremot sitta på sin plats. Ett tack och lite uppskattning. How hard can it possible be?! Jag bjuder trots allt på mig själv och mina egenskaper för att gå den andra till mötes. Jag har alltid trott och tänkt att, om jag gör nåt snällt för en annan människa så kanske någon finns där för mig när jag behöver det. Ge något gott och få något gott i gengäld - och med gott menar jag inte lyxmiddag eller konfektyr. Ni som har sett My name is Earl vet vad jag snackar om - karma.

Oavsett om det är en pizza jag bjuder på eller en tjänst jag gör för att någon bett mig så förtjänar jag faktiskt ett tack. Jag hade lika gärna kunnat låta bli men jag gjorde det för att vara snäll. Vad jag har insett är att folk praktiskt taget SUGER på att säga tack.

Jag minns en gång när jag gick på gymnasiet (seems like a hundred years ago), jag hade problem med något och min lärare hjälpte mig så gott han bara kunde. När vi något senare hade löst problemet och han visat mig några knep så, hör och häpna, tackade jag honom. Visst han skötte sitt jobb - gjorde vad han var där för att göra och fick betalt för det. Men nog fan förtjänade han ett tack alltid. Jag uppskattade hans hjälp och utan honom hade jag inte lärt mig. Bredvid oss sitter en av mina klasskamrater och kläcker ur sig; "S, du ska då alltid vara så förbannat fjäskig!". Fjäskig? Fjäskig?! Sen när blev det fjäskigt att säga tack?! Min lärare tog mig genast i försvar "Du, det är viss skillnad på att vara fjäskig och vara artig och tacksam!" Och då förstod jag att mitt lilla tack var vad som behövdes för att han skulle känna sig lite extra uppskattad. Jag har alltid varit väluppfostrad men sen den gången har jag varit extra noga med att inte glömma bort det där lilla, lilla ordet. Nåväl, det var bara en liten parentes...

På senaste har jag insett att jag bara har att göra med otacksamma idioter. Mina tjänster och min välvilja är fan inte värd ett skit. Det enda man får är tillfälligt fjäsk och vänlighet som är över i samma veva som man blivit utnyttjad färdigt. Och när man själv ber om något, ja då är det fan omöjligt att få någon hjälp. Det enda man möts av är tunga suckar. Jag ska fan sluta ställa upp. Ni kan ju återkomma med att be om min hjälp till det att ni skolat er i vett och etikett. Alla jäkla otacksamma surkukar och surfittor borde fan brännas på bål! Vid närmare eftertanke kanske jag borde dra en liten infestering redan ikväll. Det är ju trots allt Valborg. Det finns m.a.o lämpliga brasor i varenda stadsdel.

Screw you guys, I'm going home!

/S

ps. tack för ordet.

torsdag 26 april 2007

Parasiten i mitt öra a.k.a Glassbilen

Finns det något så öronskärande som glassbilen? I don’t think so.

Redan som liten avskydde jag glassbilsmelodin. När jag för en massa år sedan övningskörde med trafikskolan visade det sig att en av mina lärare extraknäckte som glassbilschaffis. Till min stora glädje hade hon en dag med sig en present till mig. En miniräknare i samma färg och form som en liten glassbil. Hon visade mig glatt hur man kunde trycka in en liten knapp och vips! så spelades glassbilens melodi upp. Inte bara en, utan två gånger. Kul. Jätteroligt. Hon visste naturligtvis att glassbilen var min trumhinnas värsta fiende och skrattade hjärtligt medan jag kämpad emot viljan att trycka ner den lilla miniräknaren i hennes vänstra öra.

Mitt fönster skallrar när glassbilen spelar sin melodi på gården utanför. När jag hör melodin, en sisådär fyra eller fem gånger (på rak!) så knyter sig mitt hjärta och jag vill skrika ut högt. Jag får liksom panik. Det slår aldrig fel. När jag hör glassbilen känner jag mig stressad, irriterad och skitförbannat - all in one.

Ibland undrar jag om den som kör glassbilen trycker på knappen några extra gånger på ren djävulskap. Någon som vet? Jag är tacksam om ni lämnar namn och adress så att jag kan göra en rejäl infestering. Utrota problemet så att säga. Egentligen behöver jag väl bara veta var stadens glassbilsgarage ligger så kan jag lösa problemet den vägen utan att blanda in chaufförerna.

Någon som är med mig?!

Destroy! Destroy! Destroy!

/S

Hata är ett starkt ord, my ass!

Jag är en väldigt öppen människa och min käft knows no boundaries. Med andra ord säger jag allt som faller mig in at any time. Eftersom jag är en riktig känslomänniska så blir det en hel del meningar som börjar med ”jag hatar” eller ”jag älskar”.

Jag hatar att diska. Jag hatar att tvätta kläder. Jag hatar gubben som nästan cyklar på mig varenda morgon när jag är ute och rör på fläsket (en komplett idiot som inte vet hur man väjer undan med en cykel). Jag hatar surfittorna på Konsum. And so on.

Folk reagerar en hel del på att mina meningar kanske lite för ofta inleds med just ”jag hatar”. De flesta skrattar mest bara åt mig för att de känner mig så väl och tycker att jag är relativt underhållande med mitt något bittra och griniga humör. Jag äger dessutom kanske jordens kortaste stubin, vilket folk också kan tycka är ganska underhållande. Jag är nog verklighetens Lilla My från stund till stund. Men så finns det den lilla skaran som säger ”hata är ett starkt ord, tänk på det” eller liknande.

Guess what?! Jag hatar människor som säger så! Jag säger väl precis vad jag vill och jag ska banne mig kunna göra det utan att någon ska påminna mig om att hata är ett stark ord. Vad kan jag säga annat än att somliga tar saker alldeles för ordagrant. Om jag säger att jag hatar äpplen så betyder det väl inte att jag vill utrota vartenda äppelträd på hela klotet, bara att jag ogillar äpplen väldigt mycket. Och jag vet inte, men att säga ”jag ogillar starkt äpplen” är ju inte riktigt lika slagkraftigt som att säga ”jag hatar äpplen”. Nu tycker jag i och för sig om äpplen väldigt mycket, but hey, you get the point.

Nästa gång någon väljer att yttra meningen ”hata är ett starkt ord” i min närhet kommer jag definitiv att plocka fram köttyxan ur bakfickan och amputera bort en tå eller kanske två på den skyldige. På så vis kanske jag slipper höra en upprepning från just den personen igen. Man lär så länge man lever. Det ni!

/S

tisdag 24 april 2007

måndag 23 april 2007

Idioterna vid bagagebandet!

Jag är verkligen skitless på att samma sak alltid händer när jag väntar in min väska vid bagagebandet. Oavsett var i världen jag befinner mig så beter sig folket vid bagagebandet på exakt samma sätt. Ett sätt som får mig att vilja gå lös med en motorsåg och cyklop (för att undvika blodsplatter i ögonen) - blodig bärsärkargång bland resenärerna som flög med samma plan som mig.

Jag ställer mig alltid en bit från bandet för att få god översikt på skiten. Om alla gjorde samma sak som mig så skulle alla också se bandet. Men icke. Helt plötsligt så är sikten totalt skymd av någon som tyckte sig vara viktigare än mig. En armbåge i revbenet, en hård knuff och inte en tillstymmelse till ursäkt. Hallå ditt as, jag är inte tre meter lång, hur fan tror du att jag ska se när du kommer med ditt kostymarsle och parkerar det mitt framför näsan på mig?! Eller du, Farmor Agda 67, bara för att du har en käpp och är nära döden så innebär det för i helvete inte att din väska är viktigare än min!

Fan så less jag blir! Förgrymmade idioter! Jag hatar er, ska det vara så jäkla svårt att bete sig som folk när man väntar på sin väska?! Det bör tilläggas att det oftast är de som är lite äldre som kämpar för sitt liv för att slicka bagagebandet. Om alla bara backade 10-20 steg från bandet så skulle de flesta kunna se, speciellt om man lät de som är lite kortare stå längst fram. Men inte det inte. Folk som flyger borde få ta lektioner i hur man beter sig på en flygplats. Nästa gång jag flyger ska jag banne mig ha ett baseballträ, modell stenhård, i handbagaget så jag kan drämma det rak över knäskålarna på nästa människa som tränger sig framför mig vid bagagebandet. Ner på knä för mig sucker! Jag har också rätt att se!

/S

torsdag 19 april 2007

Pundare och deras sagor

Det är fantastiskt vad en sönderknarkad hjärna kan fabulera ihop.

Pundare #1: - Tja! Asså, ja behöver nya koder till mitt kort asså, vad jag än gör så funkar d int.
Jag: - Okej, har du legitimation? För att jag ska kunna hjälpa dig så måste jag få se leg.
Pundare #1: - Ja asså nu har ja juh int me mig legget asså.
Jag: - Då kan jag tyvärr inte hjälpa dig. Du får komma tillbaka när du har det med dig så hjälper jag dig då.
Pundare #1: - Okej, men ba så du vet så är inte d här kortet, öh, fixat på mig lixom…he he.
Jag: - Okej, men då är det är den som står registrerad på kortet som måste komma in för det är bara han som får göra ändringar. Jag kan inte ge ut koder till vem som helst.
Pundare #2 (ser ut som en skabbig version av Peter Siepen – alla som någon gång sett Siepen vet att jag pratar sunk): - Men asså, öh, ja kan legitimera honom typ! (här tyckte han att han kommit med den bästa idén någonsin)
Jag: - Nej tyvärr det går inte. Han som står registrerad på kortet måste komma hit, så med andra ord hjälper det inte om du legitimerar din kompis här som inte ens står skriven på kortet.
Pundare #1: - Okej mäh asså, ja köpte juh d här kortet förra veckan lixom å så funkar d ba int.
Jag: - Ja men eftersom kortet inte är registrerat på dig så kan jag inte hjälpa dig. Jag får inte lämna ut den informationen till vem som helst. Han som är registrerad på kortet måste komma in! (här vill jag banka in det i hans trasiga huvud med en stekpanna modell stor och hård a la gjutjärn)
Pundare #1: - Öh he he men d blir lite svårt asså för han som står på kortet sitter lixom i fängelse sen typ hundra år tillbaka.
Jag: - eh jaha? (och vad i helvete vill du att jag ska göra åt det? lämna ut koderna till en förmodligen ganska stulen pryl av medlidande för att din junkie skakar galler?!)

Han fortsätter pladdra på om hur han bara köpte kortet förra veckan och att det bara liksom inte fungerade. Då undrar jag, om han köpte kortet för eget bruk i förra veckan, VARFÖR, i hela fridens namn, registrerade han det på sin kompis som sitter i fängelse?

Jag säger då det, pundarna drar alltid värsta rövarna men de är aldrig särdeles genomtänkta. Till en början är det lite underhållande men efter ett tag känns det jäkligt enerverande när man alltid måste upprepa sig tre miljoner gånger bara för att de är för korkade för att fatta.

WTH!

Klipp håret (tvätta bort margarinet i samma veva), skaffa ett jobb och sluta för i helvete hyvla bort hjärnan med en rostig osthyvel (m.a.o. sluta knarka och skaffa ett liv)!

Har ni några knarkarfabler på lager? Dela med er så delar jag kanske med mig om knarkaren med guldfiskarna nästa gång.

/S

Tack Chefen!

Dina l y s a n d e referenser gav mig ett heltids semestervikariat!
But still, har du något otalt med mig så tar du det med mig och inte med de som ringer och vill ha referenser. Har du några klagomål, eller är du inte nöjd så säger du för fan det åt mig så jag har en chans att bättra mig. Hur fan ska jag annars veta att jag inte gör bra ifrån mig?!

Med tanke på att kunderna avgudar mig, tackar mig vid namn och säger att de ska fråga efter mig nästa gång de kommer, mina kollegor älskar mig och att jag alltid sköter mitt jobb så ser jag inte var problemet ligger. Du är fan den lynnigaste chefen jag någonsin träffat i hela mitt liv. Du är lat och seg och dina prioriteringar är helt åt helvete. Du är en jäkla mes och jag förstår genast var ditt dåliga rykte kommer ifrån.

Att du gav mig urusla referenser var bara rakt igenom ondskefullt och jag förtjänade verkligen inte dem. Du högg verkligen kniven rakt i ryggen på mig eftersom du _aldrig_ sagt ett pip om att du inte är nöjd med mig. Snarare tvärtom, du har sagt att jag gör bra ifrån mig. Vem är det du ringer före alla andra när någon är sjuk? - mig. Vem är det som dyker upp? - jag. Om du gav mig dåliga referenser bara för att du vill ha kvar mig så är du verkligen störd i hela huvudet, speciellt eftersom du vet hur mycket jag vill ha och behöver ett heltidsschema. Jag hoppas verkligen att de andra timmisarna också får nya jobb, det vore förbannat roligt att se dig svettas till sommaren när alla vill gå på semester och du står där helt utan extrapersonal.

Må du brinna i helvetet!

/S